Begreppet tabu härstammar från det polynesiska språket Tonga („tapu“ o. „ta pu“) och dokumenterades under James Cooks sjöresor, varpå begreppet även blev etablerat i Europa. Ursprungligen hade den polynesiska termen religiöst-magiska konnotationer (jfr Freud 2014, 635) och kunde syfta på något heligt, orörligt eller något orent, förbjudet (jfr Ibid., 629). Även om termen har sitt ursprung i Polynesiens kulturella rum, är det ett tvärkulturellt fenomen som också kan hittas i alla andra kulturer (jfr Wundt 1926).
Tvärkulturellt fenomen
I dagens språkbruk är ett tabu ett socialt djupt internaliserat förbud som, som en oskriven och delvis omedveten lag, kräver en viss utelämning eller tystnad från medlemmarna i en kulturell grupp (jfr. „tabuforskning“). Detta interkulturella fenomen med sociala tabun har studerats av bl.a. James G. Frazer (1854-1941) och kom in i den vetenskapliga diskursen senast sedan den wienske psykoanalytikern Sigmund Freud (1856-1939) skrev Totem och tabu. Medan Frazer var den förste att beskriva tabun som ett tvärkulturellt fenomen som tjänar till att befästa en social ordning, betraktar Freud tabun som ett individuellt psykologiskt fenomen (jfr Emrich 2015, 13) som tjänar till att undertrycka vissa begär. „Grunden för tabun är en förbjuden handling, för vilken det finns en stark benägenhet i det omedvetna“ (Freud 2014, s.641), vilket också skulle förklara den i grunden ambivalenta inställningen till ett tabu, som omfattar både vördnad och avsky (jfr. Ibid., 636). Under tiden har tabun blivit föremål för olika discipliner som psykologi, sociologi, etnologi, religionsstudier, kulturstudier eller lingvistik.
Olika typer av tabun
Det finns olika typer av tabun, t.ex. religiösa tabun, könsspecifika tabun eller artighetstabun. Man kan vidare skilja mellan tabun som är riktade mot handlingar, kommunikation och vissa begrepp, föremål, platser, tankar eller till och med känslor (jfr Balle). Om ett tabu avser ett specifikt objekt eller en person bör det dock nämnas att det inte är det tabubelagda objektet i sig som anses förbjudet, utan snarare en viss handling eller attityd riktad mot det (jfr Scholz), nämligen att röra vid, titta på, namnge eller tänka på det tabubelagda objektet på något sätt.
Vanliga tabubelagda ämnen är t.ex. död, sjukdom, utsöndringar och vissa kroppsfunktioner, menstruation, könsorgan, sexualitet i allmänhet eller hos enskilda grupper såsom äldre eller funktionshindrade personer, missbruk, liksom att tala om missnöje med den tilldelade könsrollen (moder/vårdnadshavare), psykologiska problem eller negativa känslor i allmänhet. Tabuförbud omfattar ofta även incest, kannibalism, ätande av vissa djur eller produkter, specifika politiska debatter eller anklagelser om „yttrandeförbud“ mot aktörer inom politisk korrekthet*.
Tabun kontra förbud
Även om ett tabu markerar något förbjudet, skiljer det sig vanligtvis från ett konventionellt förbud. Medan ett normalt förbud uttryckligen lärs ut, internaliseras ett tabu implicit i tidig barndom i enlighet med socialisering inom en kulturell ram. Brott mot tabun bestraffas inte på samma sätt som brott mot förbud, men framkallar ofta reaktioner som skam eller avsky (jfr. Reimann 1989, 421) och är socialt sanktionerade (jfr. Kraft 2004, 9-15). Medan man kan tala om eller till och med diskutera förbud, „[förbjuder] tabun faktiskt sig själva. […] tabuförbud saknar varje motivering […]; obegripliga för oss framstår de som självklara för dem som är underkastade dem“ (Freud 2014, 629). Därmed kan man också konstatera att även diskursen om ett existerande tabu är tabubelagd (jfr Balle). Och „[d]et märkligaste är nog att den som har lyckats överträda ett sådant tabu själv har karaktären av det förbjudna […]“ (Freud 2014, 632). Denna juxtaposition av tabu och förbud ska dock inte förstås som en strikt dikotomi, utan snarare som ett kontinuum mellan två pooler (jfr Schröder 2003, 310).
Tabufunktioner och överträdelser
Sociala tabun begränsar individers handlingsmöjligheter och är därmed å ena sidan repressiva och kan å andra sidan bidra till att befästa politiska förhållanden eller förhindra diskurser. Eftersom tabun har funktionen att stödja den sociala ordningen (jfr Betz 1978, 144), kan de också vara avlastande, skyddande eller till och med identitetsskapande för individen (jfr Base 2007). De har den „sociala funktionen att reglera beteenden, sätta gränser, erkänna auktoriteter, t.ex. för att säkra egendom och maktrelationer och vissa sociala ordningar“ (Reimann 1989, 421).
Om man bryter mot ett tabu hotar man därför så att säga hela den sociala grupp där tabut gäller (jfr. Freud 2014, 616). För att undvika att bryta ett tabu kan man därför använda olika verbala och icke-verbala copingstrategier (jfr Schröder 2003, 311). Till exempel är „eufemismer ett idealiskt förfarande när det gäller att respektera tabun utan att förneka sina egna samtalsbehov“ (Reuter 2009, 19). Beroende på den kulturella kontexten kan man också observera olika språkliga förhållningssätt till tabubelagda ämnen.
Tabun i interkulturell kommunikation
Vid kontakt med en annan kulturell grupp är det särskilt viktigt att bli medveten om potentiella konfliktämnen och att hitta ett respektfullt sätt att hantera dem (jfr „tabuforskning“). Att veta vad man inte ska prata om eller hur man inte ska bete sig är också en viktig del av kulturella konventioner. Eftersom tabun har vuxit fram historiskt och ständigt förändras, är de också i hög grad beroende av den kulturella kontexten (jfr Kraft 2004, 9-15). Det finns alltså olika tabun som bara gäller i vissa kulturkretsar. Och eftersom dessa inte är explicita, finns det risk för oavsiktliga tabubrott. På samma sätt finns det dock tabun som ser likadana ut i olika kulturer, t.ex. incesttabun. Det är dock inte bara tabuområdena som är kulturspecifika, utan även graden av tabubeläggning och motsvarande copingstrategier (jfr Danninger 1982, 237). „Språklig kunskap om möjliga kringgåendestrategier [samt] tolerans mot tabubelagda fenomen“ (Schröder 2003, 314) är därför grundläggande för framgångsrik interkulturell kommunikation.
Litteratur
Balle, Christel: Tabubegreppet. https://www.kuwi.europa-uni.de/de/lehrstuhl/ehemalige_professoren/sw2/forschung/tabu/tabubegriff/index.html (14.09.2020).
Base, Gerhard: Über Tabus und Tabuisierungen. I: Tabuer und Grenzen der Ethik. Ed. av Michael Fischer och R. Kacianka. Frankfurt a. M.: Peter Lang 2007 (= Ethik transdisziplinär 7). S. 13-30.
Betz, Werner: Tabu. Ord och förändring. I: Meyers Enzyklopädisches Lexikon. 9:e uppl. Utgiven av Bibliogr. Institut. Mannheim: Bibliographisches Institut 1978 (= Vol. 23). S. 141-144.
Danninger, Elisabeth: Tabuområden och eufemismer. I: Språkteori och tillämpad lingvistik. Festskrift för Alfred Wollmann till hans 60:e födelsedag. Ed. av Werner Welte. Tübingen: Narr 1982. s. 237-251.
Emrich, Matthias: Inledning. Tabukultur. I: Texter och tabu. Om förbudets och överskridandets kultur från senantiken till nutiden. Redigerad av Alexander Dingeldein och M. Emrich. Bielefeld: Transcirpt 2015 (= Mainzer Historische Kulturwissenschaften 21). S. 7-18.
Freud, Sigmund: Totem och tabu. I: Samlade verk. Köln: Anaconda 2014. s. 607-758.
Kraft, Hartmut: Tabu. Magi och social verklighet. Düsseldorf: Walter 2004.
Reimann, Horst: Tabu. I: Staatslexikon. Lag – Ekonomi – Samhälle i 5 volymer. Utgiven av Görres-sällskapet. 7:e fullständigt reviderade upplagan. Freiburg: Herder 1989 (= band 5). S. 420-421.
Reuter, Ursula: Språk och tabu. Tolkning av franska och italienska eufemismer. Tübingen: Max Niemeyer Verlag 2009 (= Beihefte zur Zeitschrift für Romanische Philologie 346).
Scholz, Alexander: Handout för föreläsningen: Tabu – Ein ethnophänomenologischer Deutungsansatz. https://www.kuwi.europa-uni.de/de/lehrstuhl/ehemalige_professoren/sw2/forschung/tabu/weterfuehrende_informationei/alexander_scholz/index.html (14.09.2020).
Schröder, Hartmut: Tabu. I: Handbok för interkulturella tyska studier. Ed. av Alois Wierlacher och A. Bogner. Stuttgart: Metzler 2003. s. 307-315.
Tabuforskning. https://www.kuwi.europa-uni.de/de/lehrstuhl/ehemalige_professoren/sw2/forschung/tabu/index.html (14.09.2020).
Wundt, Wilhelm: Völkerpsychologie. En undersökning av utvecklingslagarna för språk, myt och sedvänja. 4:e uppl. 4:e uppl. Leipzig: Scientia Verlag 1926.