Språkinlärning – eller språkutveckling – avser processen att lära sig ett nytt språk. Under denna process tillägnar man sig språkets egna regler inom områdena uttal, grammatik och ordförråd (jfr Metzler Lexikon Sprache 2016, 639).
Tillägnande av modersmål/förstaspråk
För att tala ett språk „korrekt“ är det inte nödvändigt att kunna namnge dess regler. Det räcker om man kan använda det. Talare gör vanligtvis detta automatiskt när de talar på sitt modersmål – även kallat förstaspråk.
När ett litet barn lär sig tala börjar han eller hon tillägna sig de språk som omger honom eller henne. Detta kallas för okontrollerad språkinlärning. Barnet får inte uttryckligen veta språkets egna regler, utan bildar dem på egen hand (jfr Metzler Lexikon Sprache 2016, 639 f.).
För att göra detta bildar barnet ett „mentalt schema“ (Bickes/Pauli 2009, 34): Det överför redan kända regler till andra ord. Ett exempel på detta är preteritum, som också kallas enkelt preteritum. Ett verb i preteritum kan bildas antingen svagt, t.ex. säga – jag sa, eller starkt, t.ex. sjunga – jag sjöng. Barn lär sig först schemat för att bilda svaga former som jag sa. Detta schema överförs sedan till andra verb. På så sätt bildas övergeneraliserade yttranden som singen – ich singte, som fortsätter att användas även när de korrigeras. Detta visar hur fast det mentala schemat är förankrat hos barnet. När de har förstått att starka verb används i förfluten tid, använder de den grammatiskt korrekta formen (jfr Bickes/Pauli 2009, 34).
Dubbelt förstaspråksinlärning
En person kan ha inte bara ett utan också flera modersmål. Om ett barn lär sig två eller flera omgivande språk samtidigt i upp till treårsåldern talar man om dubbel förstaspråksinlärning (jfr Bickes/ Pauli 2009, 92).
Tillägnande av andraspråk
När ett barn som är tre år eller äldre lär sig ett nytt språk kan man skilja mellan två typer av språkinlärning. Barnet kan lära sig det nya språket på samma sätt som det/de första språket/språken.
I detta fall är inlärningen okontrollerad. I detta fall används det inlärda språket dagligen i vardagslivet eftersom det till exempel är det nationella språket. Det lärs inte in på en kurs utan till exempel i samtal mellan vänner, skolkamrater eller kollegor. Denna process kallas andraspråksinlärning. (jfr Bickes/Pauli 2009, 92 f.).
Förvärv av främmande språk
Alternativt kan talare vara bekanta med reglerna för ett språk. Detta sker till exempel när man lär sig språket i skolan eller på kurser. Detta kallas för kontrollerad inlärning av ett främmande språk (jfr Metzler Lexikon Sprache 2016, 639).
När man lär sig ett främmande språk märker man att det normalt inte lärs in i vardagliga konversationer. Istället introduceras konversationer genom uppgifter. Lektionerna hålls vanligtvis på elevernas modersmål, inte på det främmande språket (jfr Bickes/Pauli 2009, 92 f.).
Fördjupad språkinlärning
All undervisning i främmande språk följer inte samma mönster. Immersiv undervisning kallas också för „språkbad“ (Stebler 2010, 21). Detta begrepp syftar på en form av undervisning i främmande språk där fokus inte ligger på att lära ut språkets egna regler. Istället undervisas eleverna bland annat om innehållet i andra ämnen. Undervisningen sker på det främmande språk som ska läras in.
Det ställs höga förväntningar på fördjupad undervisning. Den ska hjälpa eleverna att förbättra sitt främmande språk, men samtidigt också främja aspekter som interkulturell utbildning och närmande (jfr Stebler 2010, 21 f.).
Litteratur
Andresen, Helga (2016): Språkinlärning. I: Glück, Helmut/ Rödel, Michael (red.): Metzler Lexikon Sprache. 5:e uppl. Stuttgart: J. B. Metzler, 639 f..
Bickes, Hans/ Pauli, Ute (2009): Förstaspråks- och andraspråksinlärning. Paderborn: Fink.
Stebler, Rita (2010): Bakgrund och forskningsläge. I: Stebler, Rita/ Maag Merki, Katharina (red.): Zweisprachig lernen. Processer och effekter av en immersiv utbildningskurs på Gymnasien. Münster: Waxmann, 13-23.