Kan vi tänka utan språk? Eller är det bara språket som gör det möjligt för oss att skapa tankar? Och vad finns det för samband mellan språk och tänkande? Språkfilosofin försöker besvara frågor som dessa. Det har varit ett delområde inom språkvetenskapen sedan mitten av 1800-talet, men problemet med språk och tankar togs upp redan i antiken. Språkfilosofi studeras av både filosofer och lingvister, men i den här artikeln behandlas ämnet uteslutande ur ett lingvistiskt perspektiv.
Piaget: Tänkandet bestämmer möjligheterna att bilda och använda språket.
Även om Piaget inte var språkvetare utan biolog och utvecklingspsykolog, gör hans undersökningar av barns språkinlärning det möjligt att dra slutsatser om sambandet mellan språk och kognition. Han utgår från att „den kognitiva utvecklingen (dvs. det gradvisa förvärvet av tankestrategier) på ett avgörande sätt bestämmer vår språkutveckling och vårt språk“ (Beyer/ Gerlach 2018, 206).
Som bevis för detta hänvisar han till experiment om kvantitetsuppfattning hos barn. I ett av dessa experiment hälls samma mängd vatten från en behållare till en behållare med en annan form, vars form ger en högre stående vattennivå. Barnen tror att det nu måste vara mer vatten. Det är först i åldern 5-8 år som barn börjar tro „att förändringar i kvantitetens utseende inte påverkar själva kvantiteten“ (Szagun 2016, 207). Enligt Piaget påverkas denna insikt inte av språket, eftersom det är en „grundläggande förändring i tänkandet“ (Szagun 2016, 207).
Sapir-Whorf-hypotesen: språket bestämmer vårt tänkande.
Två av de mest kända företrädarna för den motsatta ståndpunkten är Benjamin Lee Whorf och Edward Sapir. Den så kallade Sapir-Whorf-hypotesen säger „att vårt modersmål bestämmer hur vi tänker och uppfattar världen“ (Deutscher 2010, 149).
Hypotesen likställs ofta med principen om språklig determinism eller principen om språklig relativitet, eftersom den bygger på dessa principer.
Principen om språklig determinism innebär att det särskilda språk som en person talar bestämmer, dvs. avgör tänkandet. Principen om språklig relativitet utgår från att talare av olika språk uppfattar verkligheten på olika sätt (jfr Werlen 2002, 201).
Sapir-Whorf-hypotesen har kritiserats starkt under tiden. En av de viktigaste kritikpunkterna är att enligt hypotesen „sätter vårt modersmål gränser för vår intellektuella horisont och begränsar vår förmåga att förstå idéer eller distinktioner som används på andra språk“ (Deutscher 2010, 267).
Boas och Jakobson: Sambandet mellan kultur och språk
Antropologen Franz Boas intresserar sig i sin forskning inte för sambandet mellan språk och tanke, utan för sambandet mellan kultur och språk. Enligt honom kan varje kultur uttrycka allting språkligt, men kulturens respektive behov kräver att dess medlemmar måste uttrycka viss information språkligt, medan annan information inte uttryckligen krävs (jfr Werner 2002, 183 f.).
Lingvisten Roman Jakobson tar upp Boas antropologiska överväganden och överför dem till lingvistiken. Även Jakobson har den inställningen att varje kultur eller varje språk teoretiskt sett kan uttrycka allting och har fastställt maximen att språken skiljer sig åt „genom den information [som] varje språk tvingar sina talare att återge“ (Deutscher 2010, 173).
Deutscher: Boas-Jakobson-principen
I linje med Boas och Jakobson föreslår Deutscher Boas-Jakobson-principen som ett svar på Sapir-Whorf-hypotesen. Med utgångspunkt i Boas och Jakobsons förklaringar beskriver han språkets inflytande på tänkandet. Om ett språk får sina talare att uttrycka viss information språkligt måste denna information också beaktas mentalt (jfr Deutscher 2010, 175).
I denna mening tvingar vårt modersmål oss att vara uppmärksamma på specifika detaljer, att särskilja vissa termer och att ha vissa associationer (jfr Deutscher 2010, 267). På så sätt kan „språkliga vanor så småningom bli till mentala vanor“ (Deutscher 2010, 175). Deutscher hänvisar till experiment och studier som visar att vårt modersmål har ett kognitivt inflytande på minnet, uppfattningen och associationerna, men också på våra praktiska färdigheter, t.ex. vår orienteringsförmåga (Deutscher 2010, 267 f.).