Osynlig religion

Thomas Luckmanns essä Den osynliga religionen (1991) betraktas idag som en klassiker inom (religions)sociologin. Det tog nästan 24 år innan den engelska versionen The Invisible Religion (1967), som i sin tur baserades på texten The Problem of Religion in Modern Society (1961), översattes på nytt (jfr Knoblauch, s.7). Thomas Luckmann (1927-2016) studerade bland annat filosofi, tyska, romanistik och psykologi och var professor i sociologi vid universitetet i Konstanz i 24 år (jfr efterordet).

Det funktionalistiska religionsbegreppet: Privatiseringen av religionen

Uppsatsens huvudteman är religionens definition, utveckling och nya sociala former (jfr Knoblauch, s. 11) samt frågan om huruvida religiositeten faktiskt håller på att försvinna i det moderna samhället, vilket det minskande deltagandet i kyrkliga organisationer tyder på än idag. Luckmann menar att religiösa funktioner omvandlas till andra (privata) sociala former.

Kärnan i konceptet är tesen om „privatisering av religion“. Med „osynlig“ religion menas privat, individuell religiositet och den därmed sammanhängande frigörelsen från en rent offentlig, institutionaliserad förståelse av religion (tro kontra religiös tillhörighet). Avgörande för Luckmanns syn på „osynlig religion“ är det funktionalistiska synsättet. I motsats till den substantiella definitionen, som frågar efter religionernas specifika, substantiella väsen och i första hand handlar om människors idéer och förhållande till en utomvärldslig, helig, övernaturlig makt, förstår det funktionalistiska begreppet religion som en aktör i den sociala strukturen, som medbestämmer förhållandet mellan individ och samhälle (jfr. Knoblauch, s. 12). Enkelt uttryckt handlar det inte längre i första hand om vad som innehållsmässigt definierar religionen, utan om vilken individuell och samhällelig nytta den fyller. Detta leder till Luckmanns radikala tes att det „religiösa självt är kärnan i det sociala“ (Knoblauch, s. 13), när han upphöjer internaliseringen av en „världsbild“ till den „universella sociala formen av religion“ (Knoblauch, s. 16). Luckmann skriver själv:

„Individualiseringen av en historisk individs medvetande och samvete sker mindre genom ett ursprungligt återskapande av världsåskådningar än genom internaliseringen av en redan på förhand uppbyggd världsåskådning. […] Om vi tidigare definierat världsåskådningen som en universell social form av religion, kan vi på motsvarande sätt definiera den personliga identiteten som en universell form av individuell religiositet.“ (Luckmann, s. 109)

Enligt denna öppna definition kan alltså allt som fyller en meningsskapande, världsbildskonstituerande funktion uppfattas som „religiöst“ eller „heligt“. Tron på en övernaturlig kraft, som traditionellt uppfattats som genuint religiös, ersätts här av funktionen att ge orientering och identitet.

Det moderna „heliga kosmos

Enligt Luckmanns teori kompletteras det traditionella „heliga kosmos“ av det moderna „heliga kosmos“ (jfr Luckmann, s. 153). Den dominerande strävan i moderniteten är individuell autonomi, som differentieras i de „heliga“ temana „självuttryck, självförverkligande, mobilitetsetos, sexualitet och familjeliv“ (Luckmann, s. 157). Det som uttryckligen inte tas upp är den egna dödligheten och åldrandet: „Den ‚autonoma‘ individen är ung och dör aldrig. (Luckmann, s. 158)

Exempel på Luckmanns öppna religionsbegrepp är t.ex. de esoteriska New Age-rörelserna under 1900-talet, men även sporter som bodybuilding (jfr Mörth, s.2), yoga eller fotboll. Enligt Luckmann skulle även andra så kallade „ersättningsreligioner“ på den här sidan av världen, till exempel den veganska livsstilen, kunna beskrivas som religiösa.

Kritik: problemet med det öppna religionsbegreppet

Luckmanns kritik av framför allt den rena kyrkosociologin har haft ett positivt inflytande på det religionssociologiska studiet av individualiserade trosformer (jfr Mörth, s. 4). Ändå saknar hans teorem mer konkreta förklaringar. Religionens identitetsskapande och världsbildskonstituerande karaktär ifrågasätts inte, men det förblir oklart varför allt som uppfyller dessa funktioner är „religiöst“. En kritik som framförts är därför att det specifikt religiösa går förlorat i Luckmanns synsätt (jfr Knoblauch, s. 12). Omvänt beaktas inte medvetet areligiösa värdesystem (ateism) på ett adekvat sätt. Knoblauch konstaterar också i sitt förord att Luckmanns essä snarare presenterar ett provisoriskt utkast till osynlig religion (jfr Knoblauch, s. 11). Det funktionella synsättet på religion som en motvikt till det substantiella synsättet bör dock betonas. Günter Dux understryker: „Endast en teori som argumenterar både funktionellt och substantiellt lovar att förklara religionens ursprung. (Dux, s. 20)

Litteratur

Luckmann, Thomas: Den osynliga religionen [1963/1967]. Med ett förord av Hubert Knoblauch. Frankfurt am Main: Suhrkamp 1991.

Knoblauch, Hubert: Die Verflüchtigung der Religion ins Religiöse. Thomas Luckmanns osynliga religion. I: Thomas Luckmann: Den osynliga religionen. Frankfurt am Main: Suhrkamp 1991, s. 7-41.

Dux, Günter: Religionens ursprung, funktion och innehåll. I: Günter Dux (red.): Internationales Jahrbuch für Religionssoziologie. Wiesbaden: Springer Fachmedien 1973 (= Om religionsteori. Religion och språk. Vol. 8), s. 7-67.

Mörth, Ingo: Om nyutgåvan av en viktig bok: Thomas Luckmanns „Den osynliga religionen“. I: Schweizisk tidskrift för sociologi. 19. jg. utgåva 3. Montreux 1993, s. 627-634. http://soziologie.soz.uni-linz.ac.at/sozthe/staff/moerthpub/LuckmannRezension.pdf [15.02.21].

Sozialwissenschaftliches Archiv Konstanz: Nachruf Thomas Luckmann. https://www.kim.uni-konstanz.de/soz-archiv/aktuelles/nachrufe/nachruf-thomas-luckmann/ [15.02.21].