Före internationella fotbollsmatcher spelas nationalsångerna, otaliga fans sjunger med av hjärtans lust och klär sig i sitt lags färger. Att vara stolt över sitt eget land – är det i sig nationalism? Eller snarare ett uttryck för ren patriotism? Var går egentligen gränsen och vad kännetecknar nationalism?
Definition
Duden definierar begreppet nationalism som „en politisk attityd där den egna statens storhet och makt på ett överdrivet, intolerant sätt betraktas som de högsta värdena“. (Duden 201, 673) Dessutom kan det användas för att beskriva strävan att integrera politiskt-kulturella grupper i en gemensam nationalstat (jfr Riescher 2005, 599).
Detta tydliggör sambandet mellan de två termerna nationalism och nation, som är nära besläktade. Nationalism kan skapa en nationalstat eller bidra till dess bildande, medan nationalism tvärtom är en ideologi som kan användas av företrädare för nationalstaten eller aktivt förstärkas politiskt. Filosofen Ernest Gellner tar upp denna idé och hävdar att „nationalism […] är en teori om politisk legitimitet enligt vilken etniska gränser inte får överlappa med politiska gränser; i synnerhet inom en stat får etniska gränser inte skilja de styrande från de styrda“. (Gellner 1995, 8 f.)
Den tyske historikern Dieter Langewiesche skärpte denna definition ytterligare: „Nationalismen är följaktligen en ideologi som legitimerar upplösningen och förstörelsen av den traditionella ordningen och vill sätta något nytt i dess ställe – genom att göra anspråk på detta nya, ett samhälle med en egalitär värdeordning, konstituerat som en stat med en kollektiv, dvs. likaledes egalitär, suverän. Det är anledningen till att nationalismen historiskt sett har uppstått som en befrielseideologi.“ (Langewiesche 1994, 14)
Nationalismen som en produkt av modern tid
Langewiesche karakteriserar nationalismen som „en skapelse av moderniteten“. (Langewiesche 1994, 5)
Nationalismens uppkomst var en följd av „moderniseringen av samhället genom industrialiseringen“ (Landgrebe 2003, 16). Tekniska innovationer var en förutsättning för att en specifik kulturell grupp skulle kunna se sig själv som en nation. Början till detta dateras till mitten av 1700-talet (jfr Planert 2004, 11).
Wehler tillägger att nationalism „bör förstås som en genialisk social uppfinning som uppstod som ett svar på revolutionära kriser i den västerländska moderniseringsprocessen“. (Wehler 2011, 24) Dessutom framkallar den alltmer transnationella politiken i tider av globalisering den motsatta utvecklingen av en växande nationalism (jfr Lemke 2018, 214).
Inkluderande kontra exkluderande nationalism
Riescher skisserar en typologi för nationalism som skiljer mellan inkluderande och exkluderande nationalism (jfr Riescher 2005, 599). Hon beskriver inkluderande nationalism som ett ganska måttligt nationellt medvetande, jämförbart i intensitet med patriotism, som har en legitimerande effekt genom integrationen av alla politisk-kulturella grupper (jfr ibid.).
I motsats till detta finns exklusiv nationalism: denna „kännetecknas av en överdriven känsla av värde som, till skillnad från andra stater eller nationer, överdriver ens egna nationella egenskaper eller betraktar dem som överlägsna andra. (ibid.) Det resulterande kravet på homogenitet inom politiska gränser leder till uteslutning av andra kulturella grupper och ett grundläggande motstånd mot allt som är främmande (jfr ibid.).
Medan inkluderande nationalism således har en enande effekt och kan bidra till bildandet av en nationalstat, kännetecknas exklusiv nationalism av ett radikalt förkastande av alla grupper som inte tillhör den egna etniska gruppen.
Distinktion från patriotism och chauvinism
Det finns en semantisk likhet mellan nationalism och patriotism. Dessa två termer ska skiljas från varandra eftersom den senare postulerar „en känsla av att tillhöra en nation, som också är förknippad med stolthet, men som bör vara fri från nedvärdering av andra nationer“ (Jansen och Borggräfe 2007, 17). Detta eliminerar nedvärdering och förkastande av andra kulturer (jfr ibid.).
Chauvinism kan betraktas som en extrem form av nationalism. Med detta menas „aggressivt överdriven nationalism och det hat mot medlemmar av andra nationaliteter som detta leder till“ (Duden 2010, 249).
Nationalismens kännetecken
Vilka är de konkreta kännetecknen för nationalism? Planert nämner olika kännetecken ur ett kulturalistiskt, politiskt och sociohistoriskt perspektiv. Ur ett kulturalistiskt perspektiv är nationalism ett gruppintegrationssystem som bygger på en självgenererad, till synes tidsmässigt bestående kulturell kärna som kännetecknas av distansering från andra, av processer för inkludering och exkludering och av modellering av specifika könsroller (jfr Planert 2004, 11). Legitimeringen av detta system bygger på skapandet av nationella myter (jfr ibid.).
Ur ett politiskt perspektiv är nationalismen begränsad till ett specifikt område och framkallar kongruens mellan nation och stat i detta område, vars viktigaste värde är lojalitet (jfr ibid.). Dessutom finns det en korrelation mellan nationalism och krig (jfr ibid.). Nationalismen trotsar existerande politiska ordningar och kännetecknas också av ett löfte om deltagande samt en handlingsdynamik som gör det möjligt att mobilisera stora folkmassor (jfr ibid.).
Ur en socialhistorisk synvinkel utvecklas nationalistiska idéer från en viss, socialt definierbar stödklass med specifika intressen. Artikuleringen av dessa idéer leder till en krypande spridning och permanent närvaro av nationella idéer under en kontinuerlig tidsperiod (jfr ibid.). „Ett minimum av strukturella förutsättningar måste finnas för denna expansion – såsom ett gemensamt kommunikations- och ekonomiskt utrymme eller överordnade institutioner.“ (ibid.)
Litteratur
Duden (2010): Das Bedeutungswörterbuch. Vol. 10. 4:e upplagan. Berlin: Dudenverlag.
Gellner, Ernest (1995): Nationalism och modernitet. Hamburg: Rotbuch.
Jansen, Christian/ Borggräfe, Henning (2007): Nation – Nationalitet – Nationalism. Frankfurt am Main: Campus.
Landgrebe, Alix (2003): „Om Polen inte fanns, skulle det behöva uppfinnas“. Utvecklingen av det polska nationella medvetandet i en europeisk kontext från 1830 till 1880-talet. Wiesbaden: Harrassowitz.
Langewiesche, Dieter (1994): Nationalism under 1800- och 1900-talen: mellan deltagande och aggression. Bonn: Forskningsinstitutet för Friedrich Ebert-stiftelsen.
Lemke, Christiane (2018): Internationella relationer. Grundläggande begrepp, teorier och problemområden. 4:e uppl. Berlin/ Boston: de Gruyter.
Planert, Ute (2004): Nation och nationalism i den tyska historien. I: Aus Politik und Zeitgeschichte 39.
Riescher, Giesela (2005): Nationalism. I: Nohlen, Dieter/ Schultze, Rainer-Olaf (red.): Lexikon der Politikwissenschaft. Vol. 2. N-Z. Teori, metoder, termer. München: Beck, 599.
Wehler, Hans-Ulrich (2011): Nationalism. Historia, former, konsekvenser. 4:e uppl. München: Beck.