Maskulinism/Hegemonisk maskulinitet

Maskulinism och hegemonisk maskulinitet är namn på en rörelse och samtidigt termer inom genusvetenskapen. De syftar på relationerna mellan män och kvinnor, men också på relationerna mellan männen själva. Först och främst handlar det om en krävd „överlägsenhet“ (BI 2020) hos mannen, en tillhörande acceptans av den underordnade och hur detta motiveras i varje enskilt fall (jfr Meuser; Scholz, 24).

Maskulinism

Begreppet maskulinism (även maskulism) beskriver internationella rörelser för mäns rättigheter som verkligen förespråkar rättigheter för sitt kön. Som en reaktion på den andra kvinnorättsrörelsen grundades flera av dessa rörelser på 1970-talet i USA och senare även i Nordeuropa, men de är mycket heterogena. Medan profeministiska män står för lika rättigheter för alla kön, avskaffande av könsspecifik diskriminering och utjämning av könsrelationer, står maskulinistiska rörelser alltså för rättigheter för män utan undantag (jfr maskulinism). Här är det viktigt att vara medveten om de olika yttringarna. De exakta inriktningarna bör differentieras mellan antifeminism, uttalad kvinnofientlighet eller skydd och utvidgning av mäns rättigheter.

Begreppets ursprung

Termen maskulinism användes så tidigt som 1911 i den akademiska tidskriften The Freewoman (OUP 2020). Det var inte förrän på 1980-talet som ytterligare forskning genomfördes inom sociologin, delvis på grund av att den klassiska bilden av män ansågs vara „en självklarhet som inte ifrågasattes“ (Baur; Luedtke 2008, 8). Kvinnor, diskriminering av kvinnor och feminism stod därför alltid i centrum för forskningen (jfr Baur; Luedtke 2008, 7) Efter en förändring mot ett postindustriellt samhälle tycktes männen få en ny och tidigare okänd profil (jfr Baur; Luedtke 2008, 8). Framför allt Robert Connell myntade begreppet hegemonisk maskulinitet, vilket gjorde att denna term blev den avgörande inom maskulinitetsforskningen (jfr Meuser; Scholz 2012, 24). Begreppet har alltså sitt ursprung i vetenskaplig forskning, men används alltmer av mansrörelser som en självbeteckning (jfr Baur; Luedtke 2008, 8).

Orientering mot stereotypa könsroller

De klassiska eller snarare historiska rollmodellerna, enligt vilka mannen fungerar som familjens dominerande överhuvud och försörjare och kvinnan ska ta hand om hem och barn, har till stor del luckrats upp i vårt samhälle eller är inte alls lika uttalade som de var för några decennier sedan (jfr Claus 2014, s.14 f.). Ändå finns det fortfarande vissa ideala begrepp för könen att leva upp till. Hit hör t.ex. att en man ska vara stark, vilket förutom fysisk styrka också innebär att det är omanligt att visa känslor eller känslomässig sårbarhet. Maskulinisterna ägnar sig åt en diskurs om existerande idéer om maskulinitet (jfr Claus 2014, s. 49). Här måste det dock påpekas att det inte finns någon konsensus inom rörelsen om hur den „nya maskuliniteten“ ska se ut (jfr Claus 2014, s. 13). Särskilt inom de antifeministiska eller misogyna strömningarna verkar det snarare som om de gamla rollschemana vill återerövras.

Betydelser i samband med mansrättsrörelser

Grupper som Men’s Rights Movement, Promise Keepers eller så kallade mytpoetiska mansrörelser (jfr. Martschukat 2008, 48-49) kritiserar att feministiska insatser för lika rättigheter diskriminerar och förtrycker män och skapar en „maskulinitetskris“ (jfr. Feldmann 2013, 478). Till exempel förnekas diskriminering av kvinnor eftersom män missgynnas på samma sätt inom andra områden. Här nämns ofta kortare förväntad livslängd, obligatorisk krigföring och diskriminering vid vårdnadstvister. Andra argumenterar för en naturlig eller religiöst grundad rätt till manlig överhöghet (jfr Vahsen 2002, 249) eller vill återgå till en naturlig och stark maskulinitet (jfr Martschukat 2008, 47-48). Dessa olika läger överlappar varandra i sin naturalistiska och essentialistiska förståelse av könsskillnader (jfr Connell 2015, 95), vilket innebär att även de mer „moderata“ strömningarna oftast reproducerar en problematisk könsrelation.

I många fall beskrivs fenomenet maskulinism som „misogynt och homofobiskt“ eftersom det tjänar till att „upprätthålla och stabilisera maktstrukturer som är besatta av män“ (Vahsen 2002, 253). Maskulinistiska tendenser förespråkar således konsolidering och legitimering av patriarkala dominansförhållanden och därmed hegemonisk maskulinitet.

Hegemonisk maskulinitet

Begreppet hegemonisk maskulinitet går tillbaka till den australiensiska sociologen Raewyn Connell (f. 1944) och är trots olika kritik (jfr Meuser 2016, 221) ett centralt begrepp inom sociologisk maskulinitets- eller genusforskning. I motsats till den tidigare dominerande könsrollsteorin har Connells ansats fördelen att den kan användas för att undersöka sambandet mellan maskulinitet och makt (jfr Connell 2015, 72).

Centralt för Connells synsätt är antagandet att det finns en mångfald av maskuliniteter (liksom femininiteter, jfr May 2010, 131) som är föremål för social förändring och samexisterar i ett samhälle på samma gång (jfr Vahsen 2002, 253). I sin relevanta bok The Made Man beskriver Connell en maskulinitet som är den dominerande och dominerande i varje kultur och era som hegemonisk.

„‚Maskulinitet‘ är en position i genusrelationer; de praktiker genom vilka män och kvinnor intar dessa positioner, och effekterna av dessa praktiker på kroppslig erfarenhet, personlighet och kultur“ (Connell 2015, 124).

Om man tar detta vidare kan „[h]egemonisk maskulinitet […] definieras som den konfiguration av könad praktik som […] säkerställer (eller är avsedd att säkerställa) mäns dominans såväl som kvinnors underordning“ (Connell 2015, 130).

Connells begrepp hegemonisk maskulinitet bygger här på Antonio Gramscis begrepp kulturell hegemoni. Enligt hans „klass- och statsteoretiska hegemonibegrepp“ (May 2010, 141) fungerar „dominans […] således genom ett engagemang för delade värderingar och gemensamma tolkningsmönster“ (Meuser 2015, 10). Till skillnad från imperialistiska strukturer, där makt existerar genom tvång, kännetecknas hegemoniska dominansförhållanden av de underordnades „[implicita] samtycke“ (Meuser 2016, 220).

Den hegemoniska maskuliniteten ska dock inte förstås som en uppsättning egenskaper som alla män har i majoritet, utan den fungerar snarare som ett system av ordning eller mönster (jfr May 2010, 129). Den ses som ett maskulinitetsideal som etableras av en minoritet av eliten och som strukturerar sociala relationer (jfr Meuser 2016, 221). Detta beror på att den hegemoniska maskuliniteten avgränsar sig på två sätt: från femininitet men också från andra former av maskulinitet (jfr Vahsen 2002, 248). Bourdieu instämmer i detta dubbla dominansförhållande (jfr Meuser 2016, 221) och skriver att maskulinitet är ett „i högsta grad relationellt begrepp, konstruerat före och för andra män och mot femininitet, ur ett slags rädsla för det feminina“ (Bourdieu 2005, 96). Connell hänvisar till den för närvarande dominerande maskulinitetsuppfattningen som transnationell affärsmaskulinitet (jfr Meuser 2015, 12).

„Maskuliniteter“ – klassificering enligt Raewyn Connell

Den hegemoniska maskuliniteten står i ett dominans- och spänningsförhållande till tre andra överordnade kategorier av maskuliniteter, som Connell skiljer åt på följande sätt:

1. Underordnad maskulinitet: i linje med avgränsningen från det feminina nedvärderas män som avviker från den heteronormativa bilden av maskulinitet. Detta gäller både homosexuella (eller icke-binära) identitetsbegrepp och män vars egenskaper stereotypiskt tolkas som feminina (jfr Connell 2015, 131-132).
2. marginaliserad maskulinitet: män som drabbas av rasism (eller klassism) drar också mindre nytta av patriarkala maktstrukturer (jfr Connell 2015, 134). I synnerhet tjänar det rasistiska toposet om den „farliga svarta mannen“ det vita patriarkatets maktkonstitution.
3. Komplicerad maskulinitet: denna kännetecknas av att den, trots att den inte har den hegemoniska maskulinitetens attribut, gynnas av den hegemoniska maskuliniteten på grund av den så kallade „patriarkala utdelningen“ (jfr Ibid.) (jfr May 2010, 130).

Men alla dessa begrepp om maskulinitet (liksom femininitet) är också föränderliga och påverkar varandra (jfr Ibid., 130-132). Connells begrepp påminner på vissa punkter om Bourdieus teori om manlig dominans eller hegemoni, varför begreppet hegemonisk maskulinitet också kan förstås som ett habitusteoretiskt maskulinitetsbegrepp (jfr Meuser 2016, 222), enligt vilket hegemonisk maskulinitet ska förstås som en „generativ princip för konstruktionen av maskulinitet“ (Meuser 2016, 221).

Problemet med löneskillnader mellan könen ur ett maskulinistiskt perspektiv (exempel).

Det faktum att det inte råder jämställdhet mellan könen kan ses på olika punkter eller omständigheter i vårt moderna samhälle: „Trots politiskt entusiastiska kvinnodecennier och trots (visserligen måttliga) könspolitiska ingripanden från den sociala och juridiska staten, har den maskulina hegemonin inom politik och ekonomi kunnat hävda sig hållbart (Kreisky 2001, s. 153).“

Inom ekonomin, till exempel, innehas nästan alla viktiga ledarpositioner av män (jfr Kreisky 2001, s. 154f.), så att man i detta sammanhang kan tala om en „självbild av manlig överlägsenhet“ (Franziska Schutzbach 2018, s. 305) eller hegemonisk maskulinitet. På samma sätt kommer denna disproportionalitet till uttryck i ersättningen mellan könen. Denna diskrepans kallas för lönegapet mellan könen och innebär att män får betydligt mer betalt än kvinnor för samma jobb och kvalifikationer (jfr Robert Claus 2014, s. 39). I samband med denna utveckling har röster höjts, särskilt från kvinnorättskretsar, som kräver en utjämning av lönerna. Maskulinister känner sig dock missgynnade av åtgärder som införts i detta avseende, t.ex. kvinnokvoten, eftersom de anser att endast kvinnors intressen uppmärksammas. Maskulinisterna problematiserar dessutom kvinnors framsteg som „ett direkt hinder för pojkars och mäns livsvägar, eftersom de [skulle] drivas in i passivitet och lågavlönade yrken“ (Claus 2014, s. 39).

 

Litteratur

Baur, Nina; Luedtke, Jens (red.) (2008): Den sociala konstruktionen av maskulinitet. Hegemoniska och marginaliserade maskuliniteter i Tyskland. Opladen: Budrich.

Bibliographisches Institut GmbH (2020): Hegemony, the, [online] https://www.duden.de/rechtschreibung/Hegemonie [19.09.2020].

Bourdieu, Pierre: Manlig dominans. Frankfurt a. M.: Suhrkamp 2005.

Claus, Robert (2014). Maskulismus – Antifeminism zwischen vermeintlicher Salonfähigkeit und blatant Frauenhass. Friedrich Ebert Stiftung (red.); Forum Politik und Gesellschaft.

Connell, Raewyn: Den skapade mannen. Konstruktionen och krisen av maskuliniteter. 4:e reviderade och utökade upplagan. Wiesbaden: Springer 2015 (= Gender and Society 8).

Fegter, Susann (2012): Pojkars kris i utbildning och uppfostran. Diskursiv konstruktion av genus och maskulinitet. Wiesbaden: Springer VS.

Feldmann, Doris u. Sabine Schülting: Männlichkeit. I: Metzler Lexikon Literatur- und Kulturtheorie. Tillvägagångssätt – Personer – Grundläggande termer. Red. av Ansgar Nünning. 5:e uppdaterade och utökade upplagan. Stuttgart: Metzler 2013. s. 478-479.

Kreisky, E. (2001). Världsekonomin som ett kampfält: aspekter av samspelet mellan globalism och maskulinism. Austrian Journal of Political Science, 30(2), 137-159. https://nbn-resolving.org/urn:nbn:de:0168- ssoar-59682.

Martschukat, Jürgen u. Olaf Stieglitz: Männligheternas historia. Frankfurt a. M.: Campus Verlag 2008 (= Historiska introduktioner 5).

Maskulinism. https://www.lexico.com/definition/masculinism (5.10.2020).

May, Michael: Hegemonisk maskulinitet. I: Kvinnopolitik i familjens händer? Nya relationer i konkurrens, autonomi eller samarbete. Red. av Karin Böllert och N. Oelkers. Wiesbaden: Verlag für Sozialwissenschaften 2010. s. 129-156.

Meuser, Michael: Sociologi. I: Maskulinitet. En tvärvetenskaplig handbok. Red. av Stefan Horlacher, B. Jansen och W. Schwanebeck. Stuttgart: Metzler 2016. s. 218-236.

Meuser, Michael; Scholz, Sylka. I: Baader, Meike Sophia; Bilstein, Johannes; Tholen, Toni (red.) (2012): Uppfostran, utbildning och kön. Maskuliniteter i fokus för genusstudier. Wiesbaden: Springer VS.

Meuser, Michael: Männlichkeit in Gesellschaft. Förord. Inledning i: Den skapade mannen. Maskulinitetens konstruktion och kris. 4:e reviderade och utökade upplagan. Wiesbaden: Springer 2015 (= Gender and Society 8). S. 9-20.

Oxford University Press (2000): masculinism, n., [online] https://www.oed.com/view/Entry/114564?redirectedFrom=masculinism#eid [19.09.2020].

Schutzbach, Franziska (2018): Dominant maskulinitet och neoreaktionära världsbilder i raggarscenen. Publicerad i Feministiska studier volym 36 nummer 2, redigerad av: Sabine Hark et. al, DOI: https://doi.org/10.1515/fs-2018-0034; Förlag: De Gruyter; Publicerad online: 02.11.2018.

Vahsen, Mechthilde: Männlich/Maskulinitet/Maskulinitetsstudier. I: Metzler Lexikon Genusvetenskap, Geschlechterforschung. Tillvägagångssätt – Personer – Grundläggande termer. Red. av Renate Koll, Stuttgart: Metzler 2002, s. 252-253.

Vahsen, Mechthilde: Männerforschung (mansforskning/ny mansforskning/mänsrörelse). I: Metzler Lexikon Genusvetenskap, Geschlechterforschung. Tillvägagångssätt – Personer – Grundläggande termer. Red. av Renate Koll, Stuttgart: Metzler 2002, s. 248-249.