Lingua franca

Termen är sammansatt av latinets „lingua“ för „tunga“ eller „språk“ och „franca“, som antingen kan uppfattas som „fritt“ eller „öppet“ eller, med hänvisning till den första verifierbara Lingua Franca, kan översättas med „frankiska“ (jfr Bußmann 2008, 408). Bokstavligen ska lingua franca alltså förstås som ett „fritt språk“ som används som „förmedlingsspråk i flerspråkiga språkgemenskaper“ (ibid.), varvid termen endast beskriver dess språkliga funktion (jfr Meierkord och Knapp 2002, 10). Lingua francas fungerar alltså som överbryggnings- eller samtalsspråk mellan två eller flera talare som inte har ett gemensamt förstaspråk (jfr Mauranen 2018, 7).

Engelska

Engelska är förmodligen vår tids mest framträdande och mest talade lingua franca, men ryska som det övergripande lingua franca i de forna sovjetstaterna och arabiska som det gemensamma lingua franca inom islam är också exempel på utbredda naturliga språk som fungerar som lingua franca (jfr Bußmann 2008, 408). Det är dock inte bara så kallade världsspråk, det vill säga språk som talas av ett stort antal människor i världen som första, andra eller främmande språk, som kan användas som lingua franca, utan det finns inga begränsningar för vilka språk eller dialekter som kan användas som lingua franca. Det kan också vara döda språk som latin eller forngrekiska (jfr Mauranen 2018, 7f.) eller pidginspråk som kan uppstå som lingua franca i „språkliga nödsituationer“ när det inte finns några gemensamma språkkunskaper mellan de inblandade talarna (Bußmann 2008, 532). Det har också gjorts försök att utveckla speciella konstgjorda språk för global internationell förståelse, som esperanto, det mest kända av denna typ, som redan på 1800-talet var tänkt som ett „världshjälpsspråk“ med kraftigt förenklat uttal och grammatik (Bußmann 2008, 157f.). När det gäller lingua francas funktion skiljer man mellan två definitioner: Å ena sidan definieras ett „riktigt lingua franca“ som ett överbryggnings-/kommunikationsspråk när ingen av talarna talar detta språk som förstaspråk. Den andra lingua franca-termen inkluderar även språksituationer mellan modersmålstalare och icke-modersmålstalare, i vilket fall detta förstås som „asymmetrisk användning“ (Ammon 2001, 34).

Kritik

Detta följs av kritik mot användningen av lingua franca, eftersom vissa lingvister hävdar att de naturliga språkens kulturarv går förlorat på detta sätt, eftersom lingua franca alltid representerar en starkt härledd form av det ursprungliga språket (jfr Meierkord 2002, 109). Det kritiseras också att talare ofta har olika kompetens i respektive lingua franca, vilket kan leda till skillnader i avkodningen och tolkningen av meddelanden (jfr ibid., 112).

Historisk utveckling

Som nämndes inledningsvis kan lingua franca även översättas med „franskt språk“, vilket kan härledas till „frankernas språk [som] det äldsta bevisbara […] lingua franca“, som talades under medeltiden i samband med korstågen och uppstod genom „kontakten mellan västeuropeiska kristna och turkiska och arabiska muslimer“ (Bußmann 2008, 408; Jfr Meierkord u. Knapp 2002, 9). På andra ställen nämns latinet som det första kontinentöverskridande lingua franca under romarrikets tid, vilket fortsatte in i medeltiden (jfr Schendl 2016, 124). Av detta följer att lingua francas historiskt sett uppstod och användes när man ville bedriva handel mellan olika stammar eller etniska grupper (Meikerkord och Knapp 2002, 10). Kolonialismen från 1400-talet och framåt bidrog dessutom i hög grad till spridningen och utvecklingen av många pidginspråk (jfr ibid.). Tyskan spreds också som lingua franca genom både kolonialism och „regional expansion av personer med tyska som modersmål“ i och utanför Europa (Ammon 2001, 32). Särskilt inom vetenskapen ansågs tyska vara det vanligaste språket för utbyte och för publikationer under 1800- och 1900-talet (Jfr. ibid., 34). Efter världskrigen förlorade tyskan sin prestigefyllda ställning på global nivå och behovet av ett allmänt lingua franca växte på grund av det ökande antalet internationella organisationer samt ökad internationell handel, turism, migration och massmedia (Jfr Meierkord och Knapp 2002, 12). Detta ledde till den globala tillväxten av engelska som det mest talade internationella lingua franca-språket (Jenkins 2018, 595).

Litteratur

Ammon, U. (2001): Tyskan som lingua franca i Europa. I: Sociolinguistica 15, 32-41.

Bußmann, H. (red.) (2008): Lexikon över lingvistik. 4:e upplagan. Stuttgart: Alfred Kröner.

Jenkins, J. (2018). Framtiden för engelska som lingua franca. I: J. Jenkins, W. Baker och M. Dewey (red.): The Routledge Handbook of English as a Lingua Franca. Oxon, New York, Routledge, 594-605.

Mauranen, A. (2018): Konceptualisering av ELF. I: J. Jenkins, W. Baker och M. Dewey (red.): The Routledge Handbook of English as a Lingua Franca. Oxon, New York, Routledge, 7-24.

Meierkord, C. och K. Knapp (2002): Att närma sig lingua franca-kommunikation. I: ders. (Ed.): Lingua Franca Communicaiton. Frankfurt a. M.: Lang, 9-28.

Meierkord, C. (2002): „Avskalat språk“ eller „lingvistisk masala“? Kultur i lingua franca-samtal. I: ders. och K. Knapp (red.): Lingua Franca Communication. Frankfurt a. M.: Lang, 109-134.

Schendl, H. (2016): Historisk lingvistik och ELF. I: M. Pitzl och R. Osimk-Teasdale (red.): English as a lingua franca: Prospectives and prospects. Boston, Berlin: De Gruyter, 123, 128.