Kulturell mimikry

Kulturell mimikry beskriver en partiell, ytlig anpassning av migranter till deras nya kulturella miljö för att undkomma negativa stigman och de faror som är förknippade med detta. De ursprungliga kulturella influenserna överges inte, som är fallet med assimilering, utan „kamoufleras“ genom extern imitation. (jfr Albrecht, s. 261)

Homi H. Bhabha beskriver denna anpassning som „nästan, men ändå inte riktigt densamma“ (Bhabha 2000, s. 132). En imitation som ändå aldrig är helt identisk med det imiterade, eftersom det som utförs som t.ex. tyska är det som tolkas som sådant ur ett individuellt perspektiv. (jfr Albrecht, s. 260)

Ordets ursprung

Termen mimikry kommer ursprungligen från biologin och syftar på att vissa djur imiterar egenskaper hos giftiga djurarter för att skydda sig mot fiender (jfr Nünning, s. 502). Ett exempel på detta är lundsländan, som till det yttre liknar en geting. Skillnaden mot mimesis är att detta beskriver en allmän form av kamouflage, vilket kan hänvisa till vissa insekters likhet med löv såväl som till kameleontens förmåga att ändra färg.

Kulturell teoretisk tillämpning

Från 1990-talet och framåt har termen tagits upp inom kulturteorin av den indiske postkoloniala teoretikern Homi H. Bhabha. Han använder exemplet från kolonialtiden för att konkretisera kraften i kulturell mimikry. Genom den svarta befolkningens ytliga anpassning till sina vita kolonialherrar ifrågasätts den existentialistiska idén om en grundläggande skillnad mellan mänskliga samhällen och därmed västvärldens överlägsenhet. Samtidigt kan en parodisk spegling av de styrande uppstå ur dessa ansträngningar, vilket ytterligare destabiliserar auktoritetsanspråket. Denna förvrängda anpassning uppstår redan automatiskt på grund av de individuellt olika tolkningarna av kulturella praktiker.

I motsats till dekonstruktivistiska försök är dock kulturell härmning inte ett aktivt motstånd mot hegemoni. Snarare uppstår det som en oavsiktlig bieffekt av det faktiska „kamouflaget“ och kan missa det i fallet med en oavsiktlig karikatyr. (jfr Struve, s. 144-149).

Hybriditet i det kulturella mellanrummet

Av mycket större intresse för kulturteoretikern är det „tredje rum“ som skapas av den mimikritiska processen. Särskilt när det gäller interkulturella förhandlingsprocesser ser Bhabha möjligheten till kulturell hybriditet [hyperlänk till encyklopedisk artikel]. Genom den paradoxala, ambivalenta samtidigheten av referens till och avgränsning från respektive kulturer skulle en entydig kulturell identitet negeras, varigenom ett gemensamt ifrågasättande, förhandling eller omformulering av förståelsen av kultur kan uppstå (jfr. Struve, s. 144).

Det faktiska (oavsiktliga) motståndet mot mimicry består således i första hand i ifrågasättandet av en självständig kultur och först i andra hand i destabiliseringen av maktobalanser som härrör från den.

Termer som skiljer mimikry från mimesis

Inom kulturteorin är det ibland svårt att skilja på mimikry och mimesis. I enlighet med den biologiska betydelsen skulle kulturell mimesis kunna beskriva allmänna imitationspraktiker med neutrala konnotationer. Den feministiska kulturteoretikern Luce Irigarays mimetiska koncept, som hon beskrev 1974 i Speculum – Mirror of the Other Sex, är däremot mer likt den förståelse av mimik som beskrivs här, som dock till skillnad från kulturell mimik hänvisar till könsspecifik imitation och aktivt syftar till att dekonstruera maktrelationer. (jfr Nünning, s. 502)

Litteratur

Albrecht, Yvonne (2017): Känslor i migrationsprocessen. Transkulturella berättelser mellan tillhörighet och distansering. Wiesbaden: Springer.

Bhabha, Homi K. (2000): Lokaliseringen av kulturen. Tübingen: Stauffenburg.

Nünning, Ansgar (2008): Metzler Lexikon Literatur- Und Kulturtheorie. 4:e uppl. Stuttgart: J.B. Metzler.

Struve, Karen (2013): Till aktualiteten av Homi K. Bhabha. En introduktion till hans arbete. Ed. av Stephan Moebius. Wiesbaden: Springer VS.