Kulturell appropriering

Begreppet kulturell appropriering beskriver i vidaste bemärkelse accepterandet av en kulturell aspekt som inte tillhör den egna kulturen. Kulturell appropriering är särskilt intressant eftersom grunden för kulturella tvister avslöjas i påståenden om äganderätt och strategier för uteslutning (jfr Hahn 2011, 19). Därför kritiseras kulturell appropriering ofta som stöld eller respektlöshet.

Forskningsaspekter

Kulturell appropriering fokuserar på kulturell förändring (jfr Hahn 2011, 11f). Att ta till sig enskilda delar av en kultur, t.ex. kläder, smycken eller liknande, faller dock inte omedelbart under detta begrepp. Först när det används på ett nedsättande, fientligt eller oreflekterat sätt, och därmed undertrycker eller förlöjligar respektive kultur, talar man om kulturell appropriering (jfr Krieg 2019, 105). Ibland likställs kulturell appropriering också med stöld och förstörelse av marginaliserade kulturer (Cuthbert 1998, 257).

Approprieringsprocessen syftar inte till att homogenisera kulturer (=en enhetlig kultur) eller att fragmentera kulturer (=kulturers sönderfall) (jfr Hahn 2011, 13). Syftet är snarare att anpassa den egna kulturen till nya, annorlunda kulturella idéer. I slutändan kan därför en ny kultur uppstå ur aspekter av alla inblandade influenser (jfr Hahn 2011, 13f).

Social relevans

Kulturell appropriering sker dock inte harmoniskt och är ett kontroversiellt ämne, särskilt idag, som upprepade gånger hamnar i medielandskapet. En amerikansk sajt rapporterar till exempel om „11 kändisar som har anklagats för kulturell appropriering“ (Seventeen). ZEIT 2020 konstaterade dock att det handlar om mer än att vara skyldig. Debatten handlar om „sårbarhet och begär (…), komplexet av kulturell identifiering med dimensionen av ägande“ (ZEIT) och om „den rasistiska strukturen av stereotypisering och dekontextualisering“ (ZEIT). Denna negativa bedömning stöds delvis av forskning. Denise Cuthbert, till exempel, beskrev 1998 kulturell appropriering som stöld och visade på en förstörelse av inhemska kulturer genom påtvingad kulturell appropriering (jfr Cuthbert 1998, 257). Deborah Krieg menar att „motivationen bakom olika former av kulturell appropriering (…) sannolikt är lika heterogen [som] de individer som ägnar sig åt dem“ (Krieg 2019, 111). Just frågan om motiv är därför alltid en stötesten i debatten.

Litteratur

Cuthbert, Denise (1998): Beg, borrow or steal: The politics of cultural appropriation. I: Postkoloniala studier, vol. 1 (2). London, Routledge.

Hahn, Hans Peter (2011): Antinomier av kulturell appropriering: Introduktion. I: Journal of Ethnology, vol. 136. Berlin, Dietrich Reimer Verlag.

Krieg, Deborah (2019): Allt är en stöld. WTF är kulturell appropriering, i: Bendersen, Eva et al. (red.): Trigger Warning. Identitätspolitik zwischen Abwehr, Abschottung und Allianzen, Berlin, 2019 (s.105-114), Verbrecher Verlag.

Sjutton: https://www.seventeen.com/celebrity/g22363821/cultural-appropriation-examples-celebrities/ (senast visad 19.09.2020).

Tid: https://www.zeit.de/kultur/2020-05/kulturelle-aneignung-popkultur-stereotyp-imitation-postkolonialismus (senast hämtad 19.09.2020).

Tid: https://www.zeit.de/kultur/2020-05/kulturelle-aneignung-popkultur-stereotyp-imitation-postkolonialismus/seite-3 (senast hämtad 19.09.2020).