Kompetens (interkulturell)

Termen kompetens härstammar från det latinska ordet competentia „lämplighet“. Interkulturell kompetens (latin inter „mellan“) innebär att människor med olika kulturell bakgrund lyckas kommunicera och agera tillsammans på ett framgångsrikt sätt. Ordet kultur kommer från latinets cultura „behandling, omsorg“ och omfattar i allmän mening allt som odlas, dvs. påverkas av människor (jfr Pohl 2008, 9).

Interkulturell kompetens och möten

Interkulturell kompetens innebär i grund och botten att hantera främmande sätt att tänka och bete sig (jfr Pohl 2008, 9). Vad som menas är förmågan att hantera främmande kulturer och deras medlemmar på ett adekvat sätt (jfr Lüsebrink 2012, 9). Barley konstaterar att „endast mötet med det främmande gör kulturen synlig“ (Barley 1999, 9) och gör en jämförelse med människans anatomi: „Vår egen kultur är som vår egen näsa. Vi ser den inte eftersom den är precis framför våra ögon och vi är vana vid att se på världen direkt genom den.“ (Barley 1999, 9)

Empati, skicklighet, kunskap

Interkulturell kompetens är så mångfacetterad att den inte kan betraktas som en fristående kompetens. De mest skiftande kompetensområdena inom kommunikation på verbal, icke-verbal och även para-verbal nivå tas upp – liksom beteende- och förståelsekompetens. Sammanfattningsvis omfattar interkulturell kompetens tre huvudområden: affektiva, pragmatiska och kognitiva färdigheter (jfr Lüsebrink 2012, 9). Enligt Bolten är det en „färdighet som ständigt utvecklas och som interagerar produktivt med andra grundläggande kompetenser“ (Lüsebrink 2012, 10).

Nivåer av interkulturellt lärande

Pauline Clapeyron har ett liknande synsätt. Hon presenterar interkulturell kompetens som ett lärandemål för interkulturellt lärande, där interkulturellt lärande äger rum på en affektiv nivå (självkompetens och medvetenhet), en kognitiv nivå (faktakompetens och kunskapsöverföring), en kommunikativ nivå (social kompetens och empati) och en beteendemässig nivå (kompetens att agera och öva interkulturella färdigheter) (jfr Flüchtlingsrat Schleswig Holstein 2004, 7 f.).

I likhet med Bolten förstår hon inte interkulturell kompetens som en förvärvad och statisk färdighet, utan som en inlärningsprocess. I detta sammanhang innebär interkulturell kompetens „att vi som individer har utvecklat förmågan att relatera till och kommunicera med andra människor i mycket olika situationer, i olika sociala och kulturella sammanhang, samtidigt som vi är medvetna om våra egna värderingar och vår kulturella inbäddning“. (Flyktinghjälpen Schleswig Holstein 2004, 9)

Litteratur

Barley, Nigel (1999): Sad Islanders. Som etnolog hos engelsmännen. München: Klett.

Clapeyron, Pauline (2004): Interkulturell kompetens i socialpedagogiskt arbete. I: Flüchtlingsrat Schleswig-Holstein: Interkulturelle Kompetenz in der pädagogischen Praxis. En introduktion. Broschyr: http://www.forschungsnetzwerk.at/downloadpub/perspektive_interkulturelle_Kompetenz_equal.pdf [19.06.2018].

Gnahs, Dieter (2007): Kompetens – Erwerb, Erfassung, Instrumente. I: Tyska institutet för vuxenutbildning (red.): Studientexte für Erwachsenenbildung. Bielefeld: Bertelsmann.

Lüsebrink, Hans-Jürgen (2012): Interkulturell kommunikation. Interaktion, främmande uppfattning, kulturell överföring. 3:e uppl. Stuttgart: Carl Ernst Poeschel.

Pohl, Reinhard (2011): Interkulturell kompetens. I: Pohl, Reinhard (red.): Tyskland och världen. Kiel: Magazin.

Straub, Jürgen/ Weidemann, Arne/ Weidemann, Doris (2007): Handbuch interkulturelle Kommunikation und Kompetenz. Grundläggande begrepp – teorier – tillämpningsområden. Stuttgart: Carl Ernst Poeschel.