„Som en form av socialt, handlingsinriktat och emotionellt lärande förmedlar det insikter om olika former av lärande. I form av kulturella jämförelser bör det leda både till en mer exakt analys och relativisering av de egna normerna och sociala systemen och till en minskning av fördomar och etnocentriska attityder“. (Rinschede 2007)
Ämnet mångkulturalism hamnar alltmer i förgrunden, vilket gör att det finns en mängd olika antaganden om fenomenet interkulturalitet. Interkulturellt lärande tar upp denna fråga och syftar till att öka medvetenheten om interkulturalitet. Baserat på det interkulturella synsättet bör konceptet möjliggöra förvärvandet av interkulturell kompetens.
Förklarande tillvägagångssätt
„Det interkulturella förhållningssättet […] utgår från att det finns påstådda och faktiska kulturella skillnader, vars möte leder till okunskap, missförstånd och problem, eller till och med fördomar“ (Ouelsati 2013, 25). Interkulturellt lärande förstås som en process som syftar till att motverka dessa stereotyper. Weidemann föreslår två teser som en definition av interkulturellt lärande:
1. „Interkulturellt lärande avser psykologisk förändring som ett resultat av erfarenheter av kulturella skillnader;
2. interkulturellt lärande avser psykologiska förändringar som är relaterade till en förändrad uppfattning om och ett förändrat sätt att hantera kulturella skillnader“ (Weidemann 2007, 495).
De två definitionerna hänvisar till olika kontaktpunkter med interkulturalitet. I den första definitionen utlöses inlärningsprocessen av en förändring i tänkandet på grund av subjektiva kontaktpunkter, medan den andra handlar om en förändrad uppfattning om och hantering av oberoende av egna erfarenheter. Erfarenheter som främjar interkulturell kompetens inkluderar till exempel utlandsvistelser.
Medlingsprocessen äger huvudsakligen rum i skolinstitutioner, där inlärningsprocessen behandlas mest. Ändå erbjuds numera kompetensutbildning „särskilt inom områdena ekonomi och politik“ (Bolten 2007, 89). Inlärningsinnehållet är flexibelt och anpassas till elevgruppen. Målet är att känna igen främmande kulturer lika väl som den egna och att utgå från kulturell mångfald, eftersom „människan […] är bärare av olika kulturer och identiteter“ (Hartung/ Nöllenburg/ Deveci 2013, 8). Människor möter varandra med olika värderingar, idéer och uppfattningar, och därför kategoriseras andra människors handlingar på kort tid som kulturellt bekanta eller främmande för dem (jfr Ouelsati 2013, 25).
Medvetenheten om skillnaderna och de resulterande handlingarna bildar interkulturell kompetens. Den interkulturella handlingsprocessen är ständigt pågående och förändras hela tiden.
Litteratur
Bolten, Jürgen (2007): Interkulturell kompetens. Erfurt: Landeszentrale für politische Bildung Thüringen.
Hartung, Regine/ Nöllenburg, Katty/ Deveci, Özlem (2013): Förord. I: ders. (red.): Interkulturellt lärande. En praxisbok. Schwalbach am Taunus: Debus Pädagogik.
Nothnagel, Steffi (2018): Interkulturellt lärande. Rekonstruktion av kulturella erfarenheter av skillnad baserat på narrativ-biografiska longitudinella studier. I: Sabisch, K./ Sorensen, E./ Straub, J. (red.): Schriftenreihe Kultur, Gesellschaft, Psyche. Sociala och kulturella studier. Vol. 12. Bochum: Bochumer Universitätsverlag.
Ouelsati, Ramses Michael (2013): Interkulturell utbildning i skolan. I: Hartung, Regine/ Nölleburg, Katty/ Deveci, Özlem (red.): Interkulturellt lärande. En praktisk bok. Schwalbach am Taunus: Debus Pädagogik, 22-35.
Rinschede, Gisbert (2007): Geografiedidaktik. Paderborn: Schöningh.
Schrüfer, Gabriele (2012): Interkulturellt lärande. Steg på vägen mot interkulturell känslighet. I: Praxis Geographie 11, 10-11.
Weidemann, Doris (2007): Ackulturation och interkulturellt lärande. I: Straub, Jürgen/ Weidemann, Arne/ Weidemann, Doris (red.): Handbuch Interkulturelle Kommunikation und Kompetenz: Grundbegriffe – Theorien – Anwendungsfelder. Stuttgart/ Weimar: Metzler, 488-498.