Immateriellt kulturarv

För att lyfta fram såväl kulturella som naturliga särdrag ratificerades 1972 konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv (världsarvskonventionen) av 190 medlemsländer i FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO). Syftet är att främja ömsesidig förståelse av kultur å ena sidan och skydd och bevarande av olika kultur- och naturtillgångar å andra sidan. Samtidigt garanterar det att „ett arv från tidigare generationer […] kan föras vidare till kommande generationer“ (Hauser-Schäublin/ Bendix 2015, 52) (jfr Hauser-Schäublin/ Bendix 2015, 51 f.).

Utvidgning

Det materiella världsarvsbegreppet från 1972 kompletterades 2003 med konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet, så att följande områden från och med då ansågs vara skyddsvärda:

– Muntligt överförda traditioner och uttrycksformer, inklusive språk

– Scenkonst

– Sociala seder, ritualer och festivaler

– Kunskap och sedvänjor som rör naturen och universum

– Traditionella hantverkstekniker (jfr Eggert/ Mißling 2015, 63 f.).

På grund av 2003 års konvention skyddas följaktligen kulturella uttryck „med vilka […] etniska grupper ofta identifierar sig, […] [som] [överförs] från generation till generation och har en] identitetsskapande effekt och betydelse“ (Eggert/ Mißling 2015, 64).

Konventionens syften

Åtgärderna för att skydda hotade kulturyttringar syftar å ena sidan till att bevara och främja deras livskraft och å andra sidan till att öka medvetenheten om deras betydelse på lokal, nationell och internationell nivå. På så sätt bevaras samtidigt „månghundraåriga traditioner och sedvänjor som en immateriell del av mänsklighetens kulturarv“ (Dippon/Siegmund 2010, 32).

Exempel

Sedan 2013 är Tyskland medlem i världsarvsnätverket under mottot „Kunskap. Kunna. Tyskland är sedan 2013 intresserat av att bevara, underhålla och främja mångfalden av levande kulturarv på nationell nivå (jfr UNESCO1). Fyra kategorier uttrycker denna mångfald:

1. Seder och högtider under året

– t.ex. julsånger eller finkarnas manöver i Harzbergen

2. Människor och natur

– t.ex. barnmorskeyrket eller den tyska brödkulturen

3. Musik och (fysiskt) språk

– t.ex. körsång eller poetry slam

4. Livet i samhället

– t.ex. den östfrisiska tekulturen (jfr UNESCO2)

Ytterligare exempel finns i det rikstäckande registret över immateriella kulturarv: www.unesco.de/kultur-und-natur/immaterielles-kulturerbe/immaterielles-kulturerbe-deutschland/bundesweit

Medan den rikstäckande listan över immateriellt kulturarv representerar mångfald på tysk nivå, finns tre listor tillgängliga för dess bevarande på internationell nivå:

1. Representativ lista över mänsklighetens immateriella kulturarv.

– Syfte: Att göra den kulturella mångfalden i världen mer synlig och samtidigt öka medvetenheten om den.

– t.ex. den kinesiska silhuetten

2:a listan över immateriella kulturarv i brådskande behov av bevarande

– Mål: Genomföra snabba åtgärder för kulturformer som hotas av global/lokal utveckling.

– t.ex. kulturområdet för den katolska minoriteten suiti i Lettland

3. UNESCO:s register över god praxis

– Mål: Lyfta fram modellprojekt

– t.ex. det levande museet för fandango i Brasilien (jfr UNESCO3; Eggert/ Mißling 2015, 68).

Nackdelen med status som immateriellt kulturarv

Även om 2003 års konvention ska bidra till att främja och värdesätta levande kulturarv över hela världen och motverka kulturell standardisering, finns det också problem och utmaningar förknippade med statusen som immateriellt kulturarv. Följande lista illustrerar dessa:

– Instrumentaliseringen av konventionen leder till ossifiering, kodifiering och musealisering av det levande kulturarvet.

– Vissa värdeladdade representationer skapas och betraktas som autentiska eller värda att bevara.

– Stater vill skapa en viss bild med status som immateriellt kulturarv.

– Även om samhällen och grupper står i fokus som kulturbärare, finns det ingen enhetlig definition av vem som anses vara kulturbärare.

– Förvaltningen av det immateriella kulturarvet är i första hand statens ansvar, vilket innebär att rätten till medbestämmande beror på den politiska eller hierarkiska strukturen och i vissa fall måste skapas först.

– Fastställande, nominering och genomförande av bevarandeåtgärder är en statlig uppgift, vilket innebär att de ovannämnda listorna alltid bygger på urvalsprocesser, som därmed potentiellt reproducerar en maktobalans, eftersom lämpligheten för världsarv iscensätts under nomineringsprocessen och de inkluderas som presenterar sin kulturella form på ett tilltalande sätt.

– Resultat: Hegemoni av mäktiga stater

– Utövande av kontroll över kulturella former

– Kommersiell/industriell marknadsföring

– Politisk, ekonomisk och idealistisk värdering (jfr Eggert/ Mißling 2015, 65-77).

 

Litteratur

Dippon, P./ Siegmund, A. (2010): UNESCO:s världsarvs pedagogiska anspråk – en aktuell inventering av spänningsfältet mellan världsarvskonventionen och lokal praxis. I: Ströter-Bender, J. (red.): Världsarvets pedagogik. Positions and Discourses on the Education of UNESCO World Heritage. Marburg, 31-43.

Eggert, A./ Mißling, S. (2015): UNESCO:s konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet från 2003. I: Groth, S./ Bendix, R./ Spiller, A. (red.): Kultur som egendom: instrument, tvärsnitt och fallstudier. Göttingen, 61-77.

Hauser-Schäublin, B./ Bendix, R. (2015): Världsarv. I: Groth, S./Bendix, R./ Spiller, A. (red.): Kultur som egendom: instrument, tvärsnitt och fallstudier. Göttingen, 51-58.

UNESCO1 (n.d.): https://www.unesco.de/kultur-und-natur/immaterielles-kulturerbe/immaterielles-kulturerbe-deutschland [01.02.2019].

UNESCO2 (u.å.): https://www.unesco.de/kultur-und-natur/immaterielles-kulturerbe/immaterielles-kulturerbe-deutschland/bundesweit [01.02.2019].

UNESCO3 (u.å.): https://www.unesco.de/kultur-und-natur/immaterielles-kulturerbe/immaterielles-kulturerbe-weltweit [01.02.2019].