Geert Hofstede var en nederländsk kulturvetare, socialpsykolog och professor emeritus i organisationsantropologi och internationell förvaltning vid universitetet i Maastricht. I professionella kretsar betraktas han som grundaren av statistiskt baserad interkulturell forskning.
Mätbara aspekter
I slutet av 1960-talet genomförde Hofstede en empirisk studie med mer än 110 000 IBM-anställda i 67 länder och utvecklade utifrån den modellen för kulturella dimensioner. Till en början identifierade Hofstede fyra kulturella dimensioner, som senare följdes av ytterligare två, och antalet studerade länder ökade också till 76. „En dimension är en aspekt av en kultur som kan mätas i förhållande till andra kulturer“. (Hofstede 2017, 38)
Nedan följer en översikt över de kulturella dimensionerna:
Den kulturella dimensionen maktdistans beskriver maktrelationernas manifestation inom kulturer samt deras fördelning. Huruvida avståndet mellan föräldrar och barn, lärare och elever, handledare och anställd – hierarkiska relationer kan tolereras på olika sätt. Maktdistans är alltså den
„graden i vilken de mindre mäktiga medlemmarna av institutioner och organisationer i ett land förväntar sig och accepterar den ojämna maktfördelningen“. (Hofstede 2017, 518)
Den andra kulturella dimensionen beskriver förhållandet mellan individualism och kollektivism inom respektive kultur. Medan individualistiska kulturer betonar personlig självförverkligande, betonar kollektivistiska kulturer vi-gruppidentitet.
„Individualism representerar en samhällsform där de sociala banden mellan individer inte är särskilt starka. Alla förväntas bara bry sig om sig själva eller sin egen närmaste familj“. (Hofstede 2017, 516)
„Kollektivism representerar ett samhälle där människor från födseln lever i vi-grupper, det vill säga grupper med en stark känsla av tillhörighet som ger dem skydd hela livet för deras obestridda lojalitet.“ (Hofstede 2017, 516)
Kulturer hanterar okända situationer som utlöser osäkerhet på olika sätt. Medlemmar i samhällen med hög grad av osäkerhetsundvikande försöker kontrollera det okända såväl som det osäkra med hjälp av reglerande åtgärder. Kulturer med lågt osäkerhetsundvikande lägger å andra sidan mindre vikt vid regelorientering.
Med osäkerhetsundvikande avses „i vilken grad medlemmarna i en kultur känner sig hotade av tvetydiga eller okända situationer“. (Hofstede 2017, 522)
Den kulturella dimensionen maskulinitet och femininitet är en sociokulturell kategori eftersom den beskriver rollfördelningen mellan män och kvinnor.
„Maskulinitet står för ett samhälle där känslomässiga könsroller är tydligt definierade: Män ska vara självsäkra, tuffa och inriktade på materiell framgång; kvinnor ska vara blygsamma, ömma och inriktade på livskvalitet.“ (Hofstede 2017, 518)
„Femininitet representerar ett samhälle där känslomässiga könsroller överlappar varandra: både män och kvinnor ses som blygsamma, känsliga och intresserade av livskvalitet.“ (Hofstede 2017, 514)
Dimensionen långsiktig och kortsiktig orientering beskriver samhällenas inriktning mot antingen kortsiktiga framgångar eller långsiktiga lösningar.
„Långsiktig orientering står för att vårda dygder som är inriktade på framtida framgång, särskilt sparsamhet och uthållighet.“ (Hofstede 2017, 518)
„Kortsiktig orientering står för att värna om värderingar som är relaterade till det förflutna och nuet, särskilt respekt för traditioner, bevarande av „ansiktet“ och uppfyllande av sociala plikter.“ (Hofstede 2017, 517)
Den sjätte kulturdimensionen från 2010 beskriver hur uttrycket för individuella behov hanteras i ett samhälle – njutningsorienterat eller snarare återhållsamt.
„Njutning står för ett samhälle där en relativt generös tillfredsställelse av grundläggande och naturliga mänskliga behov tillåts, vilka består i att njuta av livet och ha roligt.“
„Återhållsamhet står för ett samhälle där behovstillfredsställelsen undertrycks och regleras med hjälp av strikta sociala normer.“
Kritiska röster
Hofstedes kritiker klagar över att undersökningarna enbart genomfördes bland IBM-anställda och att resultaten därför inte gör det möjligt att dra några representativa slutsatser om hela befolkningen i ett land. IBM-anställda motsvarar inte „genomsnittliga“ medborgare, eftersom det krävs en kvalifikationsnivå över genomsnittet för detta arbete.
Den tyske kulturforskaren Klaus P. Hansen kritiserar också Hofstedes teori om kulturella dimensioner: „På det hela taget är hans bok en katastrof för den moderna kulturforskningen. Den syndar mot alla de framsteg som gjorts sedan sextiotalet, och av allt detta har detta verk av machinering lärt upp de olärbara som trodde att kulturbegreppet var nonsens. De psykologer, sociologer och ekonomer som bara litar på empiriska analyser övertygades av Hofstedes statistik om att kultur bestod av hårda fakta som kunde mätas och vägas.“ (Hansen 2000, 285)
Vidare kritiseras det att ett helt land karaktäriseras som en grupp som inte kan spegla enskilda sociala gruppers identitet och självförståelse. Eftersom samhället befinner sig i en ständig process och förändring är uppgifterna, som nu är över 40 år gamla, inte längre tillräckligt meningsfulla ur dagens perspektiv. Dessutom är de endast sex dimensioner som hittills beskrivits inte tillräckliga för att på ett adekvat sätt definiera komplexa kulturer.
Litteratur
Hansen, Klaus P. (2000): Kultur und Kulturwissenschaft. Eine Einführung. 2. Aufl. Tübingen/ Basel: Francke.
Hofstede, G.: Lokales Denken, globales Handeln. Interkulturelle Zusammenarbeit und globales Management. 6. Aufl. München: Beck.
Geert Hofstede: https://geerthofstede.com [07.07.2018].