Högerextremism

Högerextremism ska inte förstås som en enhetlig ideologi. Snarare omfattar begreppet en mängd olika strömningar, ideologiska inriktningar och organisatoriska former (jfr Grumke 2007, 20).

Högerextremism ur statliga institutioners perspektiv

Ur författningsskyddsmyndighetens synvinkel omfattar begreppet högerextremism de strävanden som riktar sig mot den fria demokratiska grundordningen (FdGO) (jfr Jesse 2004, 9). Begreppet extremism omfattar således både vänster- och högerrörelser. Högerextremism beskriver följaktligen „den högerorienterade varianten av politisk extremism“ (Grumke 2007, 21).

Högerextremism ur ett statsvetenskapligt perspektiv

Inom statsvetenskapen uppfattas högerextremism som ett „ganska diffust fält av attityder, beteenden och organisation“ (Gessenharter 1998, 33). Medan offentliga ståndpunkter vanligtvis fokuserar på extremistiskt beteende – som att begå högerextremt våld – betonar det statsvetenskapliga perspektivet relevansen av attitydnivån. Militarism, chauvinism, socialdarwinism, auktoritärism, rasism, antisemitism och pro-nazism anses vara komponenter i högerextrema attityder (jfr Grumke 2007, 22; jfr Stöss 2000, 20 ff.). Alla element behöver inte förekomma samtidigt för att visa på högerextrema attityder. Det kan dock antas „att de flesta faktorer ligger bakom när en person beslutar sig för att bli aktiv i högerextrema grupper eller organisationer“ (Grumke 2007, 23). Alla personer som har ett högerextremistiskt attitydmönster uttrycker inte heller detta i sitt beteende. Det kan därför antas att andelen personer med en sluten högerextremistisk världsbild i ett samhälle är mycket högre än antalet personer som uttrycker denna attityd i motsvarande beteende. Attitydnivån anses dock vara en nödvändig förutsättning för högerextremism. Båda dimensionerna kan särskiljas från varandra, men endast tillsammans kan de fullt ut representera begreppet högerextremism (jfr. Grumke 2007, 23; jfr. Stoss 2000, 25).

Ideologiska kännetecken

Rasism är ett centralt inslag i högerextremismen. Här förkastas kravet på universella mänskliga rättigheter genom att anta rasmässig eller etisk ojämlikhet. I detta sammanhang är antisemitism en särskilt utbredd form av rasistiskt tänkande. Ett annat kännetecken är chauvinism, som beskriver en överdriven nationalism som vanligtvis kännetecknas av en fientlig inställning till andra stater och folk. Ett särdrag är begreppet etnopluralism. Man utgår från att folk är jämlika men inte homogena. Denna naturliga ojämlikhet leder till kriser, vilket är anledningen till att man kräver „att folk konstrueras som etniskt och kulturellt homogena, som lever åtskilda från varandra och inte blandas“ (Bruns et al. 2015, 12), så att „kulturell renhet“ kan säkerställas. Ett annat kännetecken för högerextremism är trivialiseringen eller glorifieringen av nationalsocialismen. Hit hör också så kallad historierevisionism, som går hand i hand med förnekandet av Förintelsen och den tyska skulden i andra världskriget (jfr Grumke 2007, 24). Utöver dessa kännetecken kännetecknas en högerextrem ideologi av att man förkastar universella mänskliga rättigheter, mångkulturalism och „den liberala demokratins värdepluralism som den kommer till uttryck i parlamentariska demokratiska system“ (Grumke 2007, 25).

Ny höger

„Det som […] i den politiska diskursen kallas ‚högerextremism‘ har förändrats så mycket över tiden att […] en mer differentierad terminologi än tidigare verkar nödvändig“ (Gessenharter/ Frochling 1998, 11). I samhället finns det ett utbrett antagande om att högerextremister framstår som våldsbenägna skinheads som bär Springerstövlar och att högerextremistiska attityder kan reduceras till ett problem med våldsbenägna minoriteter som befinner sig i en svår livssituation (jfr Bruns et al. 2015, 86). Den nya högern betecknar ett politiskt spektrum som etablerade sig i slutet av 1960-talet, med början i Frankrike. Den ser sig själv som en motkraft till den så kallade 68-rörelsen. Följaktligen är de emot liberalism och egalitarism. Nyhögerns aktörer kännetecknas av att de inte är farliga i den meningen att de kan jämföras med våldsamma „ligistnazister“. Faran ligger snarare i det faktum att de försöker tränga in i mitten av befolkningen och påverka dess tänkande genom att föra in sig i offentlig-politiska diskurser (jfr Mense et al. 2016, 183). På så sätt strävar de efter att radikalisera den värdekonservativa mitten „genom att på ett hållbart sätt väcka agg mot vissa befolkningsgrupper“ (Bruns et al.2015, 14). De står för ojämlikhet mellan människor, antisemitism, antimuslimsk rasism, konservativa könsroller och för ett hierarkiskt samhälle (jfr Bruns et al. 2015, 86).

Litteratur

Bruns, Julian/ Glösel, Kathrin/ Strobl, Natascha (2015): Rechte Kulturrevolution. Vem och vad är dagens nya höger? Attac Basis Texte 47. Hamburg: VSA.

Gessenharter, Wolfgang (1998): Neue extreme Rechte, intellektuelle Neue Rechte und Rechtsextremismus. I: Gessenharter, Wolfgang/ Fröchling, Helmut (red.): Rechtsextremismus und neue Rechte in Deutschland: Zur theoretischen und empirischen Neuvermessung eines politisch-ideologischen Raumes? Wiesbaden: Springer, 25-66.

Gessenharter, Wolfgang/ Frochling, Helmut (1998): Rechtsextremismus und Neue (radikale) Rechte – Einladung zu einem Dialog. I: Gessenharter, Wolfgang/ Fröchling, Helmut (red.): Rechtsextremismus und neue Rechte in Deutschland: Zur theoretischen und empirischen Neuvermessung eines politisch-ideologischen Raumes? Wiesbaden: Springer, 11-24.

Grumke, Thomas (2007): Rättsextremism i Tyskland. Begrepp – Ideologi – Struktur. I: Glaser, Stefan/ Pfeiffer, Thomas (red.): Erlebniswelt Rechtsextremismus. Människoförakt med underhållningsvärde. Bakgrund. Metoder. Förebyggande arbete. Schwalbach am Taunus: Wochenschau Verlag, 19-35.

Jesse, Eckhard (2004): Olika former av politisk extremism. I: Federala inrikesministeriet (red.): Extremism i Tyskland. Erscheinungsformen und aktuelle Bestandsaufnahme. Berlin, 7-24.

Mense, Thomas/ Schubert, Frank/ Widemann, Gregor (2016): Från „bekymrade medborgare“ till motståndskämpar? – Pegida och den nya högern. I: Decker, Oliver/ Kiess, Johannes/ Brähler, Elmar (red.) (20016): Die enthemmte Mitte. AutoritÄre und rechtsextreme Einstellungen in Deutschland. 2:a uppl. Gießen: Psychosozial-Verlag, 179-200.

Stöss, Richard (2000): Rechtsextremismus im vereinten Deutschland. 3:e uppl. Berlin: Friedrich Ebert Stiftung.