Habitus

Den latinska termen habitus, som ursprungligen härstammar från det forngrekiska ordet héxis (ἕξις), betecknar en permanent beteendemässig disposition som återspeglas i en individs attityd i form av ett yttre utseende såväl som en inre disposition. Det omfattar hela det individuella beteendemönstret, från sättet att tala och gester till personliga värderingar och hela livsstilen. Från den grekiska antiken till idag har begreppet haft olika betydelser inom retorik, filosofi och sociologi (jfr Simonis 2013, 287).

Förändringar i termens betydelse

Under den grekiska antiken myntade framför allt Aristoteles termen héxis (ἕξις), med vilken han avsåg en permanent beteendemässig disposition hos en individ som har blivit vanemässig genom erfarenhet och övning (jfr Hügli 2013, 387). Följaktligen är héxis en kapacitet eller genererande princip för att producera framtida handlingar (jfr Krais 2014, 29). I den romerska retorikdoktrinen betecknade habitus ett mycket specifikt beteende och uttryckssätt som krävde en viss hållning, ett visst sätt att tala och en viss mental inställning. Under renässansen kompletterades dessa kategorier med en viss talstil och ett lämpligt tonläge. (jfr Sominis 2013, 287-288).

Begreppet habitus hos Norbert Elias

Inom sociologin var Norbert Elias och Pierre Bourdieus metoder särskilt inflytelserika. Sociologen och kulturfilosofen Norbert Elias (1897-1990) utgick från att det finns ett starkt ömsesidigt beroende mellan individens tanke-, känslo- och beteendemönster och de sociala strukturer som omger individen (jfr Volkmann 2013, 164). I Process of Civilisation (1939) beskriver han att respektive seder och bruk ska betraktas i relation till respektive kultur, en tidpunkt och en social position.

På grund av detta beroende tillskriver Elias också alltid en särskiljande funktion till de specifika sederna i en social grupp. Att följa en viss bordsetikett, en hälsningsritual eller att skilja på vad som är privat eller offentligt fungerade som en distinktion från andra sociala grupper. Men eftersom de lägre klasserna alltid försöker imitera de högre klassernas seder, måste de senare alltid förfina sina konventioner, vilket ständigt förskjuter gränsen för vad som är socialt acceptabelt i respektive grupp. Ju större de sociala grupperna eller staterna blir, enligt Elias, desto mer distinkta blir också de enskilda gruppernas seder.

För Elias är denna mekanism inte bara en yttre, social process, utan också en psykologisk. Sociala sedvänjor och konventioner internaliseras i vårt sociala habitus genom uppfostran och prägling av den sociala miljön, så att sociala regler och socialt tvång blir vår „andra natur“ (jfr Eichener 2013, 64). Detta skulle ge upphov till „den säregna stabiliteten hos den psykiska självtvångsapparaten som framträder som ett avgörande drag i habitus hos varje ‚civiliserad‘ människa“ (Elias 1976b, 320).

För Elias är följaktligen det sociala habitus själva den psykologiserade civilisationen, som kan variera beroende på kultur, epok och samhällsklass.

Begreppet habitus hos Pierre Bourdieu

Den franske sociologen Pierre Bourdieus (1930-2002) teori är dock starkast förknippad med habitusbegreppet. I likhet med Elias (som också följer Marcel Mauss eller Erwin Panofskys teser (jfr Krais 2014, 24)) tillskriver Bourdieu det homogena beteendet hos individer (jfr Schroer 2017, 326) som kommer från liknande sociala sammanhang till förekomsten av ett gemensamt habitus. Det individuella habitus ska alltså inte förstås som ett uttryck för den individuella personligheten, utan som något som i huvudsak bestäms av sociala relationer. Bourdieu förstår habitus som ett „system av permanenta och överförbara dispositioner“ (Bourdieu 2015, 98) som omfattar och strukturerar en persons hela utseende, beslutsfattande, tänkande och beteende, inklusive konsumentbeteende, hantering av konstföremål, föredragna kläder, smak för bostäder, politisk inställning, matvanor, könsroller, talbeteende och i slutändan hela livsstil.

Beroende på mängden och typen av kapital hos en individ (ekonomiskt, socialt, kulturellt, symboliskt kapital) intar han eller hon olika positioner i det sociala rummet i ett samhälle. Att tillhöra en social klass eller miljö återspeglas alltså inte bara i det ekonomiska kapitalet, utan också i de subtila skillnaderna mellan individer, såsom smak, livsstil och habitus. I detta avseende är habitus inget annat än „tidigare generationers införlivade kulturella kapital“ (Bourdieu 1987, 129) – eller i likhet med Elias, internaliserad socialisering. Bildandet av en smak är alltså ytterst bildandet av en klassmak, som likt en „generativ grammatik“ (se Chomsky) förvärvas genom socialisering i familj och skola (jfr Ibid.,143).

„Smak är grunden för allt man har […], liksom vad man är för andra, för vad man klassificerar sig själv med och blir klassificerad av andra“ (Ibid., 104).

Som ett inlärt beteendemönster är habitus i grunden stabilt och begränsar individens sociala praktik (jfr Schroer 2017, 333). Individens beteendemönster kan dock förändras på lång sikt (jfr Ibid., 318) om individens position i det sociala rummet förändras. Ur ett sociologiskt perspektiv är habitus alltså länken mellan individens frihet och de sociala strukturernas begränsningar (jfr. Schroer 2017, 317). Även för Bourdieu har habitus funktionen av distinktion (jfr Jurt 2013, 86), dvs. avgränsningen av en social grupp från andra, så att det är ett uttryck för social skillnad och en klasskamp där individer försöker behålla eller förbättra sin position.

Habitus är alltså på samma gång en produkt av social praktik och ett sätt att reproducera och manifestera dessa praktiker, hierarkier och i slutändan dominansförhållanden.

Habitus och kommunikation

Habitusskillnader mellan individer kan observeras inte bara mellan sociala grupper inom en kultur, utan också mellan individer från olika kulturer. När det gäller kommunikationsprocesser blir det tydligt att aktörernas vanemässiga beteendehorisonter bestämmer de kommunikativa möjligheterna. Missförstånd kan lätt uppstå när människor från olika kulturer, generationer eller miljöer måste kommunicera med varandra. Eftersom varje habitus i Bourdieus mening går hand i hand med en avgränsning mot andra livsstilar, är det nödvändigt att reflektera över sina egna och andras beteendemönster för att motverka en därav följande avvisande attityd. För en grundläggande uppskattande och tolerant inställning till den andre är central för interkulturell kommunikation.

Litteratur

Bourdieu, Pierre: De subtila skillnaderna. Kritik av den sociala bedömningens makt. Frankfurt a. M.: Suhrkamp 1987.

Bourdieu, Pierre: Det sociala förnuftet. Kritik av det teoretiska förnuftet. Frankfurt a. M.: Suhrkamp 2015.

Eichener, Volker u. Ralf Baumgart: Norbert Elias zur Einführung. 3:e fullständigt reviderade upplagan. Hamburg: Junius 2013.

Elias, Norbert: Om civilisationsprocessen. Sociogenetiska och psykogenetiska studier. Förändringar i beteendet hos de sekulära överklasserna i västerlandet. Frankfurt a. M.: Suhrkamp 1976 (= 1).

Elias, Norbert: Om civilisationsprocessen. Sociogenetiska och psykogenetiska studier. Samhällets omvandling och skisser till en civilisationsteori. Frankfurt a. M.: Suhrkamp 1976 (= 2).

Hexis. I: Filosofielexikon. Personer och termer inom västerländsk filosofi från antiken till nutid. Redigerad av Anton Hügli och P. Lübcke. Reinbeck: Rowohlt 2013. s. 387.

Jurt, Joseph: Bourdieu, Pierre. I: Metzler Lexikon Literatur- und Kulturtheorie. Tillvägagångssätt – Personer – Grundläggande termer. Red. av Ansgar Nünning. 5:e uppdaterade och utökade upplagan. Stuttgart: Metzler 2013, s. 85-87.

Krais, Beate och G. Gebauer: Habitus. Bielefeld: Transcript 2014.

Schroer, Markus: Sociologiska teorier. Från klassikerna till nutiden. Stuttgart: Wilhelm Fin 2017 (=UTB).

Simonis, Linda: Habitus. I: Metzler Lexikon Literatur- und Kulturtheorie. Infallsvinklar – Personer – Grundläggande termer. Red. av Ansgar Nünning. 5:e uppdaterade och utökade upplagan. Stuttgart: Metzler 2013. s. 287-288.

Volkmann, Laurenz: Elias, Norbert. I: Metzler Lexikon Literatur- und Kulturtheorie. Tillvägagångssätt – Personer – Grundläggande termer. Red. av Ansgar Nünning. 5:e uppdaterade och utökade upplagan. Stuttgart: Metzler 2013. s. 164-165.