Eristisk dialektik (Arthur Schopenhauer)

Arthur Schopenhauer var en tysk filosof, författare och universitetslärare. Han föddes i Danzig 1788 som son till en handelsfamilj. År 1803/1804 gjorde Schopenhauer en bildningsresa genom Europa. Därefter studerade han medicin i Göttingen och sedan filosofi i Berlin. Schopenhauer erhöll också sin doktorsexamen i filosofi 1813. År 1819 publicerades hans huvudverk Die Welt als Wille und Vorstellung (Världen som vilja och föreställning). Ett år senare började han undervisa vid Berlins universitet. På grund av en epidemi flydde Schopenhauer till Frankfurt am Main 1831, där han dog 1860.

 

Eristisk dialektik – konsten att ha rätt

„Eristisk dialektik är konsten att tvista, och att tvista på ett sådant sätt att man har rätt, det vill säga per fas et nefas (med rätt och med fel).“ (Schopenhauer 2019, 10)

Arthur Schopenhauer beskriver „naturlig[] ondska“ (ibid., 10), „medfödd fåfänga“ (ibid., 10 f.) och „uppkäftighet“ (ibid., 11) som väsentliga mänskliga egenskaper och samtidigt som orsaker till den eristiska dialektikens nödvändighet. Det förra innebär att människor inte är grundläggande ärliga och inte bara säger sanningen. Fåfänga syftar på det faktum att vi inte vill ha fel och att vår samtalspartner inte bör ha rätt. Slutligen innebär loquacity att människor först pratar och sedan tänker (jfr Schopenhauer 2019).

Men vad innebär egentligen eristisk dialektik? Som redan framgått av citatet ovan handlar eristisk dialektik om att ha rätt när man diskuterar, per fas, dvs. på ett tillåtet sätt, och per nefas, dvs. på ett otillåtet sätt. På ett tillåtet sätt innebär att säga sanningen, men på ett otillåtet sätt innebär att inte säga sanningen. Om vi i efterhand inser att vi hade fel, bör vi få det att se ut som om vi hade rätt (jfr Schopenhauer 2019): „sant ska verka falskt och falskt ska verka sant“ (Schopenhauer 2019, 11).

Ett påstående kan betraktas, å ena sidan, i termer av dess objektiva sanning och, å andra sidan, i termer av dess giltighet för samtalspartnern. I den eristiska dialektiken är det inte sanningen i påståendet som är avgörande, utan om vi kan försvara det på rätt sätt och om det också accepteras som sant av samtalspartnern. „Därför kommer det sig att den som disputerar i regel inte kämpar för sanningen, utan för sitt påstående“ (Schopenhauer 2019, 12). Intresset för sanningen ger vika för intresset för fåfänga (jfr Schopenhauer 2019).

Eristisk dialektik ska skiljas från logik, dvs. ren objektiv sanning, liksom från sofistik, påståendet av falska påståenden, eftersom både logik och sofistik förutsätter att vi känner till sanningen. Men eftersom vi, enligt Schopenhauer, inte vet vad sanning är, kan vi bortse från det i dispyten. Därför kan den eristiska dialektiken snarare betraktas som „skenets logik“ (Schopenhauer 2019, 20).

 

Om dispytmetaforiken

Det är slående att Schopenhauer använder metaforer för dispyter som har en krigisk karaktär – t.ex. attack och försvar, attackera och försvara, motståndare, vapen, segrare, gräla, slå såväl som att slåss. Vidare jämför han disputationen med fäktning: „att träffa och att parera, det är det som räknas, precis som i dialektiken: det är en intellektuell fäktningskonst“ (Schopenhauer 2019, 21 f.). Lakhoff och Johnson konstaterar att metaforer inte bara påverkar språket utan även tanke och handling. Enligt dem attackerar och försvarar vi våra påståenden när vi diskuterar. Vi vill slå vår motståndare och vinna diskussionen genom att ha rätt (jfr Lakhoff/Johnson 2007).

Men hur gör man för att ha rätt i en diskussion? Schopenhauer talar om hjälpmedel, om en „ojämnt fördelad naturgåva“ (Schopenhauer 2019, 13) – beroende på hur smart personen är. För detta listar han 38 så kallade artifices, som listas nedan (jfr Schopenhauer 2019).

 

Artefakter

– Artefakt 1: Expansion

– Konstgrepp 2: Homonymi

– Artefakt 3: Absolutisering

– Artifice 4: Omvägar

– Knep 5: Premisser ad populum och ex concessis

– Trick 6: Dold petitio principii

– Trick 7: Tillåt mer än nödvändigt

– Trick 8: Provocera genom att ställa frågor

– Konst 9: Medgivande av omvägar

– Trick 10: Medgivande av trots

– Trick 11: Induktion från eftergifter

– Trick 12: Eufemismer och dysphemismer

– Term 13: Mindre ondska

– Trick 14: Att hävda sin rätt

– Trick 15: Finte

– Trick 16: Ad populum

– Trick 17: Sofistik

– Trick 18: Avbryta diskussionen

– Trick 19: Att göra argument till allmänningar

– Trick 20: Skaffa bevis genom att smyga

– Trick 21: Att använda stratagem

– Trick 22: Att spela ut argument som petitio

– Trick 23: Provocera fram överdrifter

– Trick 24: Motbevisa genom konsekvenser

– Trick 25: Motbevisa med ett mot-exempel

– Trick 26: Retorsion

– Trick 27: Utveckla provokationen

– Trick 28: Argumentum ad auditores

– Trick 29: Avledning

– Trick 30: Att vädja till auktoritet

– Trick 31: Uttryck obegriplighet, hävda obegriplighet

– Trick 32: Motbevis genom rekursion

– Trick 33: Förneka tillämplighet

– Trick 34: Omskrivning

– Trick 35: Argumentum ab utili

– Trick 36: Simulerat argument

– Trick 37: Motbevisa ett påstående med bevis

– Trick 38: Ad personam (jfr Schopenhauer 2019)

 

 

Litteratur

Lakhoff, George/ Johnson, Mark (2007): Att leva i metaforer. Konstruktion och användning av språkbilder. 5:e uppl. Heidelberg: Carl-Auer-Systeme.

Schopenhauer, Arthur (2019): Konsten att ha rätt. 16:e uppl. Hamburg: Nikol.