Enkulturation

Begreppet enkulturation är en sammansättning av det grekiska prefixet en „i“ och det latinska substantivet cultura „behandling, vård“ (jfr Walz 2010, 8) och betyder i detta sammanhang allt som odlas, dvs. påverkas av människor (jfr Pohl 2008, 9). Teorin om enkulturation kan klassificeras inom sociologi och antropologi, varvid en tydlig klassificering i vetenskapliga kategorier är lika svår som en allmänt giltig definition av termen.

Definition

Begreppet enkulturation är en sammansättning av det grekiska prefixet en „i“ och det latinska substantivet cultura „behandling, vård“ (jfr Walz 2010, 8) och betyder i detta sammanhang allt som odlas, dvs. påverkas av människor (jfr Pohl 2008, 9). Teorin om enkulturation kan klassificeras inom sociologi och antropologi, där en tydlig klassificering i vetenskapliga kategorier är lika svår som en allmänt giltig definition av termen.

Enkulturation som en del av socialiseringen

Trots denna mångfald har alla definitioner det gemensamt att de främst beskriver former av kulturell tillägnelse i barndomen och tonåren och därmed definierar inkulturation. Enkulturation är därför oskiljaktigt kopplad till socialisation, dvs. „helheten av alla inlärningsprocesser […] som är resultatet av människans ömsesidiga diskursiva kommunikation med sin omgivning“ (Carlsburg 2011, 29). Claessens beskriver också enkulturation som en del av socialiseringsprocessen och delar upp den å ena sidan i delområdet sociabilisering, med vilket menas den känslomässiga grunden, kommunikationen av grundläggande världskrav och en primär social fixering. Å andra sidan kopplar han den till enkulturation, som kännetecknas av föräldra-barn-interaktion, familjemiljöer och sekundär social fixering (jfr Claessens 1962, 23).

Enkulturation som en socialiseringsprocess

Det framgår tydligt av de definitioner som presenterats att inkulturation ses som en självständig process, som dock alltid är en del av socialiseringen. Man utgår från att detta är en livslång process som, påverkad av olika faktorer och instanser, börjar vid födseln och har en personlighets- och kulturbestämmande effekt (jfr Claessens 1962, 100; jfr Toaspern 1971, 36).

Enkulturationens början med födelsen beskrivs på så sätt att den nyfödda människan är nedsänkt i en miljö där en viss kultur formar varelsen och tvingar den in i vissa mönster från början (jfr Claessens 1962, 100). Denna tidiga inkulturation fördjupas och modifieras ytterligare av olika instanser.

Familj, skola och kamratgrupp

Den första och viktigaste instansen är familjen, genom vilken barnet bygger upp en rudimentär jagidentitet. Som grunden för barnets fortsatta utveckling är denna fas nära kopplad till och utgör grunden för enkulturation. Dessutom måste föräldrars och andra inkulturatörers beteende alltid beaktas i samband med kulturell prägling (jfr Carlsburg 2011, 30). Det är nödvändigt att skilja på enkulturation och uppfostran, eftersom uppfostran syftar till att påverka och förändra beteenden, medan enkulturation sker slentrianmässigt (jfr Carlsburg 2011, 31).

Skolan har också en socialiserande och enkulturerande funktion genom att förbereda för ett moget deltagande i samhället och tillhandahålla systematisk undervisning i kulturella tekniker. Ytterligare funktioner är t.ex. utbildningsfunktionen och uppfostringsfunktionen (jfr Carlsburg 2011, 33).

Den tredje och sista socialiseringsinstansen är kamratgrupperna. Jämfört med interaktion med vuxna ger dessa större frihet i det symmetriska förhållandet mellan barn och ungdomar. Här kan det uppstå konflikter med existerande normer och värderingar, vilket också innebär en ny kvalitet av enkulturation (jfr Carlsburg 2011, 36).

Mål och interaktioner

Dessa exempel på socialisering och enkulturation visar tydligt hur tanke- och handlingsmönster omedvetet kan anammas på olika nivåer. I detta sammanhang ska personlighetsutveckling, som formas av såväl inkulturation som utbildnings- och uppfostringsprocesser, förstås som socialiseringens mål.

Dessa processer är nära sammankopplade, eftersom de är „ett meningsfullt stöd för att växa in i respektive kultur och samtidigt själva är kulturellt färgade“ (Carlsburg 2011, 35).

Enkulturation tillskrivs också avgörande betydelse i samband med interkulturella möten: när olika kulturer möts och en förändringsprocess i enkulturationen av grupper och individer äger rum genom ackulturation (jfr Carlsburg 2011, 38).

Litteratur

Carlsburg, Gerd-Bodo von (2011): Enkulturation genom förvärv av social kompetens. Frankfurt: Peter Lang.

Claessens, Dieter (1962): Familj och värdesystem. En studie av människans „andra, sociokulturella födelse“. Berlin: Duncker & Humblot.

Pohl, Reinhard (2011): Interkulturell kompetens. I: Pohl, Reinhard (red.): Tyskland och världen. Kiel: Magazin.

Toaspern, Horst (1971): Der Kulturaneignungsprozess. Även ett bidrag till den politiska sociologin. Stuttgart: Ferdinand Enke.

Walz, Hans (2010): Integration, assimilation, ackulturation, ackommodation, enkulturation. Grundbegriffe des Migrationsgeschehens: https://www.akademie-rs.de/fileadmin/user_upload/pdf_archive/barwig/2010_ORWO/Walz_Migration_-_Grundbegriffe_…27.10.2010.pdf [23.06.2018].

Wurzbacher, Gerhard (1963): Socialisering – Enkulturation – Personalisering. I: Wurzbacher, Gerhard (red.): Der Mensch als soziales und personales Wesen. Bidrag till begreppet och teorin om socialisering ur sociologiskt, psykologiskt, arbetsvetenskapligt, medicinskt, pedagogiskt, socialvetenskapligt, kriminologiskt och statsvetenskapligt perspektiv. Stuttgart: Ferdinand Enke.