Diaspora

Begreppet diaspora kommer från grekiskan och betyder „att skingra“ eller „att sprida ut“ (jfr Kuhlmann 2014). Å ena sidan står det för en påtvingad emigration av ett samhälle från dess hemland och å andra sidan för en spridning av detta samhälle till främmande regioner (jfr ibid.).

Emigration åtföljs vanligtvis av en känsla av rotlöshet och smärtsam separation från hemlandet, så att den känslomässiga aspekten också måste nämnas (jfr Vetter 2007, 164). Centralt för definitionen av en diasporasituation är den identifierande hänvisningen tillbaka till ett geografiskt avlägset, verkligt eller fiktivt ursprungsland och dess kulturella och religiösa tradition (jfr Baumann 1999, 252).

Dessutom är en ömsesidig triangel av relationer mellan ursprungslandet och dess kultur, ankomstlandet och diasporagruppen karakteristisk för en diasporasituation. Antingen lever gruppen för sig själv som en minoritet i ett främmande land och behåller kulturella seder såväl som sin egen religiösa identifikation (jfr ibid.) eller så sker assimilering, dvs. kulturella rötter överges och frågor om kulturell identitet uppstår.

Historiska rötter

Historiskt sett myntades termen i den tidiga judendomen. Den användes först för den judiska diasporan, dvs. för de judar som levde utanför det „utlovade landet“ (Palestina) och Jerusalem. Inom kristendomen har termen använts sedan 1500-talet för att beteckna protestantiska eller katolska minoriteter i ett samhälle där konfessionella skillnader råder. Numera används termen även för andra diasporagrupper. Hit hör t.ex. den grekiska, indiska, kurdiska och libanesiska diasporan (jfr Baumann 1999, 252).

Diaspora och exil – likheter och skillnader

Begreppet diaspora sammanfaller ofta med begreppet exil (latin exilium „vistas i ett främmande land, i exil“) och likställs ibland med det (jfr Kuhlmann 2014). Den nära semantiska, begreppsmässiga och historiska kopplingen står utom allt tvivel. En tydlig definitionsmässig avgränsning förefaller dock inte vara särskilt användbar, eftersom båda begreppen ofta går in i varandra. Att reflektera över likheterna och skillnaderna verkar därför vara mer meningsfullt.

En skillnad är att termen exil beskriver individuella erfarenheter snarare än en grupps. En annan skillnad är att människor lämnar sitt hemland frivilligt. Emigrationens grad av ofrivillighet betonas mer inom exilforskningen än i samband med diaspora (jfr Kuhlmann 2014). En av de största skillnaderna ligger i anknytningen till hemlandet. Diasporor, liksom exiler, upprätthåller nära band till sitt födelseland. De fortsätter att betrakta det som sitt egentliga hem och behåller sin egen kulturella identitet. Personer i exil tenderar att acceptera sitt nya hemland och försöker bygga upp sociala, känslomässiga och symboliska band med värdlandet. Värdlandet förblir ofta en tillfällig lösning och man vill inte slå rot där. Den fortsatta anknytningen till ursprungslandet är ofta kopplad till ett engagemang i hemlandets politik (jfr Kuhlmann 2014).

Litteratur

Baumann, Martin (1999): Diaspora. I: Auffahrt, Christoph (red.): Metzler Lexikon Religion: Gegenwart – Alltag – Medien. Stuttgart: Metzler, 251-254.

Kuhlmann, Jenny (2014): Exil, Diaspora och Transmigration. http://www.bpb.de/apuz/192563/exil-diaspora-transmigration?p=all [02.07.2018].

Vetter, D. (2007): Diaspora. I: Khoury, Adel Theodor (red.): Lexikon religiöser Grundbegriffe – Judentum Christentum Islam. Wiesbaden: Marx, 164-168.