Blackfacing

Blackfacing innebär att en vit person görs upp med svart färg för att ge honom eller henne sken av att ha en annan hudfärg. Denna praxis är utbredd i hela Tyskland och används till exempel i teaterföreställningar, karnevalsparader och julsångsgrupper. Förutom den visuella förändringen har blackfacing också en politisk dimension som har orsakat en intensiv diskussion under de senaste åren (jfr Voss 2014, 103).

Koloniala traditioner
„Blackfacing / Blackface är en teater- och underhållningsmaskerad som har sitt ursprung i 1800-talets USA, men som även togs upp i Europa i början av det europeiska kolonialstyret.“ (Khabo Koepsell 2015, 48) I de så kallade minstrel-showerna sminkade vita skådespelare sig själva med svart färg eller kol och „porträtterade rasistiska stereotyper av den svarta befolkningen“. […] Svart hudfärg, i traditionen av blackfacing, har alltid stått för primitivitet och mental begränsning.“ (Khabo Koepsell 2015, 48) Samtida blackfacing använder sig alltså av rasistiska traditioner och reproducerar dem.

Blackfacing i Tyskland
Under de senaste åren har kulturella evenemang i Tyskland där blackfacing har använts diskuterats mycket kritiskt. Till exempel teaterföreställningen Ich bin nicht Rappaport (Jag är inte Rappaport) av Schlosspark Theater i Berlin den 5 januari 2012 eller ZDF-programmet Wetten, dass…? i december 2013, där medborgare i Augsburg klädde ut sig till Jim Knopf och lokföraren Lukas. Även om blackfacing i Tyskland inte direkt står i traditionen av amerikanska minstrel shows och även om de ansvariga för de ovannämnda exemplen inte kan anses ha rasistiska avsikter, bygger blackfacing på stereotyper och rasistiska idéer som är präglade av det koloniala förflutna.

Rasism är oberoende av avsikt

Färgade personer (t.ex. aktivister från föreningen Bühnenwatsch) kritiserar „de vitas makt att definiera rasism“ (Ganz 2012, 127) och påpekar att rasism ofta är strukturell och kan begås oberoende av avsikt. Hylton observerade till exempel att människor i publiken vid Serena Williams tennismatcher svartmålade varandra och konstaterade: „Vissa hävdar att ansiktsmålning vid motorsport och andra sport- och fritidsevenemang är godmodigt och roligt för alla. För dessa människor hör blackfacing till kategorin ofarligt och oskyldigt nöje. En annan tolkning är dock att ingen blackfaceföreställning kan vara neutral när det gäller dess inverkan på svarta och mindre bemedlade etniska grupper. Det går inte att förneka att svarta och minoritetsgrupper är känsliga, och därför sårbara, för svartmålning.“ (Hylton 2018, 11)