Ballroom-kultur

Ballroom Culture är en rörelse inom den amerikanska queerscenen som utvecklades ur de ursprungliga dragballarna i New York City på 1970- och 80-talen (jfr Weems 2008, 88). De första dragballarna ägde rum i stadsdelen Harlem i New York i slutet av 1800-talet (jfr Pearlman et al. 2014, 545). Redan under de första årtiondena av 1900-talet blev de allt populärare i många amerikanska storstäder, en trend som håller i sig än idag. En av spelplatserna var den världsberömda Madison Square Garden i New York City (jfr Weems 2008, 86; jfr Beemyn 2014, 504). På grund av den ökande konservatismen under och efter andra världskriget förbjöds dessa ursprungliga drag balls, men den queera undergroundscenen fortsatte att hålla sammankomster av detta slag i privata utrymmen, ur vilka Ballroom Culture uppstod i slutet av 1960-talet (jfr Weems 2008, 88f.).

Internationell framträdande roll

Under 1980- och 90-talen spreds New Yorks Ballroom Culture till andra större städer i USA och nådde mainstream och därmed internationell uppmärksamhet genom Jennie Livingstons dokumentär Paris Is Burning (1990) och Madonnas hitlåt Vogue (1990) (jfr Beemyn 2014, 514f.). Till skillnad från drag balls, som främst är inriktade på skönhetstävlingar och främst erbjuder homosexuella män en plattform för sin travestikonst, riktar sig ballroomkulturen till en bredare massa av queera personer och erbjuder i synnerhet BlBOC möjligheten att representera sig själva i olika prestationskategorier (jfr ibid.; Beemyn, 514f.). Huvudsyftet med dessa tävlingar är att presentera sig själv med största möjliga „realness“ (övertygelseförmåga) i respektive kategori. Ofta spelas det på könsförskjutningar. Tävlingarna bedöms av en jury, som vanligtvis består av respekterade medlemmar av scenen (jfr Pearlman 2014, 545f.). Deltagarna går en s.k. runway i den valda kategorin och presenterar sig vanligtvis i „voguing“ (jfr Weems 208, 88). Tävlingarna inom ramen för bollarna har också en politisk betydelse, eftersom deltagarna genom sina prestationer avslöjar könsrollerna som en konstruktion (jfr Bailey 2011, 366). Parodier och perso¬nifieringar är också en väsentlig del av dessa baler (jfr Pearlman 2014, 545f.). Inom ballroomkulturen uppfattas (köns)identiteter som formbara och föränderliga, vilket ger medlemmarna möjlighet att frigöra sig från heteronormativa idéer och att leva ut och hylla sin „queerness“ i en trygg miljö (jfr Bailey 2011, 369f.). Ballroomkulturen är inte begränsad till att vara värd för och delta i dessa baler, utan producerar också „hus“ där deltagarna organiserar sig (jfr ibid., 367).

Hus

De så kallade „husen“ erbjuder medlemmarna i ballroom-scenen ett familjärt nätverk utanför deras biologiska ursprungsfamilj, som de ofta har ingen eller en dålig relation till på grund av sin queerhet (jfr Pearlman 2014, 545). „Mödrarna“ eller „fäderna“ i dessa hus är vanligtvis respekterade, mångfaldiga vinnare av baler och samtidigt eponymer för sina hus, varigenom stora designeretiketter eller symboliska termer också fungerar som namn (jfr Bailey 2011, 367). Även om dessa hus i de flesta fall inte kan likställas med ett fysiskt hem, erbjuder de ändå sina „barn“ en familjestruktur, en plats att gå till och ett stödnätverk (jfr. ibid.). Utöver den sociala strukturen har husen till uppgift att organisera och delta i baler och tävlingar (jfr ibid., 368). Det är „husföräldrarnas“ uppgift att uppfostra sina elever och förbereda dem för tävlingarna så att de framgångsrikt kan tävla för sitt hus (jfr ibid.; Beemyn 2014, 514f.).

Voguing

Den ursprungliga formen av „voguing“ går tillbaka till 1800-talet och är nu en integrerad del av Ballroom Culture-tävlingar (jfr Pearlman 2014, 545). Voguing är en dansstil som använder de glamorösa poserna från modetidningar – särskilt Vogue, som gav den dess namn (jfr Haider 2018). Inom ballroomkulturen uppfattas voguing som ett sofistikerat sätt att slåss på gatan, där den som har den bästa koreografin vinner (jfr Paris Is Burning 1990, [35:55-37:07]). I allmänhet finns det tre underkategorier av voguing:

Old way: refererar till den ursprungliga formen, igenkännbar genom „vinklade rörelser“.
new way: inkluderar „akrobatiska former“.
vogue femme: representerar en „nästan hysterisk femininitet“. (Aha 2016)

Voguing blev känt för den breda massan genom Madonnas världsberömda musikvideo, för vilken hon hade valt ut dansare från ballroomscenen (jfr. ibid.).

Tysk danssällskapskultur

De ovan nämnda popkulturprodukterna har i synnerhet gjort Ballroom Culture mer allmänt känt. Nya produktioner som RuPaul’s Drag Race (World of Wonder, start 2009) eller Pose (FX Productions, start 2018) samt sociala medier stöder också spridningen av den subkulturella rörelsen och gör den internationellt anpassad (jfr Haider 2018). Georgina Leo Melody grundade 2011 det första tyska huset i Düsseldorf („House of Melody“) och lanserade 2012 „Voguing Out Festival“ i Berlin, som liknar de amerikansk-amerikanska bollarna (se Wiedemann 2019). Till skillnad från den amerikanska modellen är den tyska ballroom-scenen inte uteslutande reserverad för queera personer, utan är även öppen för cis-personer (jfr Aha 2016).

Litteratur

Aha, L. (2016): Ballroom-kultur på Berlins HAU. She’s a pretty boy. https://taz.de/Ball-roomCulture-im-Berliner-HAU/!5354047/ [02.09.2020].

Bailey, M. (2011): Gender/Racial Realness: Teoretisering av genussystemet i Ballroom Cul¬ture. I: Feministiska studier 37(2), 365-386.

Beemyn, G. (2014): USA:s historia. I: Erickson-Schroth, Laura (red.): Trans Bodies, Trans Selves. En resurs för transpersoner. Oxford, New York: Oxford University Press, 501-536.

Haider, A. (2018): How Drag Balls Went Mainstream. https://www.bbc.com/cul-ture/article/20180810-drag-balls-the-glamorous-performances-thatmean-resistance [02.09.2020].

Livingston, J. (Dir.) (1990): Paris brinner. Off-White Productions.

Pearlman, L. et al (2014): Konst och kultur. Erickson-Schroth, Laura (red.): Trans Bodies, Trans Selves. En resurs för transpersoner. Oxford, New York: Oxford Univer¬sity Press, 537-566.

Weems, M. (2008): Den vilda stammen. Maskulin identitet och prestation i kretsloppet. Utah State: University Press.