Med assimilering menas närmandet till en stat eller införlivandet. Från latinets assimilatio kan man härleda att något görs likartat eller anpassas (se Duden 2013). Denna assimilering finns i många sammanhang. Begreppet kan till exempel nämnas i samband med acklimatisering. Människor som reser till avlägsna länder måste först anpassa sig till de nya yttre omständigheterna. Detta inkluderar tidsförändring, temperatur och ljusförhållanden (se Spektrum.de 2018). Assimilering kan också hittas i samband med lingvistik, biologi, inlärningspsykologi och kultur.
Assimilation inom ramen för inlärningspsykologin
I sin teori behandlade Jean Piaget barns kognitiva utveckling. Han behandlar två sammanfattade processer. Å ena sidan beskriver han anpassning, som beskriver förmågan att ändra inlärningsbeteende. För det andra är assimilering införlivandet av nya erfarenheter i befintliga scheman. Den kunskap som redan finns används för att klassificera de nya externa stimuli i kända mönster och för att få vissa situationer att se likadana ut. I processen kan uppfattningen förändras så att den särskilda situationen kan bemästras (jfr Hoppe-Graff 2014, 150-152).
Ett exempel på assimilering är ett barn som för första gången vill sparka in en medicinboll i ett mål. Barnet har redan erfarenhet av att sparka fotboll genom att sparka bollen med foten. Som ett resultat av detta flyger bollen in i det avsedda målet på grund av dess egenskaper. Barnet vet att bollen har flyttats genom sin kraft. På grundval av denna tidigare erfarenhet anpassar barnet gradvis sin kraftanvändning på medicinbollen så att den når målet efter en spark.
Assimilering i ett kulturellt sammanhang
Liksom anpassning finns assimilering i ett kulturellt sammanhang. Mer specifikt innebär det „anpassningen av minoritetssamhällets medlemmar till majoritetssamhällets normer, specifikationer, uppförandekoder och normer“ (Hoesch 2018, 82). Här avses ofta ett övergivande av kulturella, religiösa och etniska identiteter. Inom assimilationsforskningen är detta negativt laddade synsätt kontroversiellt och har för närvarande inte fått någon exaktare lösning. Det finns dock en verklig assimileringspolitik, eftersom befolkningsgrupper ofta assimileras med tvång (jfr Hoesch 2018, 82 f.).
Assimilering får därför en negativ innebörd. I den offentliga debatten talas det därför ofta om integration, även om det handlar om en assimileringsprocess. Det finns ofta exempel på tvångsassimilering genom politisk vilja. Den kanadensiska regeringen „tvingade till exempel in cirka 150 000 inuit- och métisbarn i internatskolor mellan 1874 och 1970-talet“ (Hoesch 2018, 83), vilket innebar att dessa barn separerades från sina familjer och isolerades från sin ursprungskultur.