Ryggsäcksmodellen av kultur

Ryggsäcksmodellen är en av flera kulturmodeller som „[…] förklarar kulturellt förankrade värderingar och tankemönster samt deras artefakter på ett generellt – dvs. från början inte kulturspecifikt – sätt“ (Agha-Alikhani 2012, 102) på ett schematiskt förenklat sätt.

Individuell och situationsbunden

Den presenterar kultur som en ͵ryggsäckʹ. Individen bär sin kulturella kunskap i sitt personliga bagage, där hans egen kulturella, individuella och sociala bakgrund uttrycks symboliskt. Det är inte kulturen utan individen själv som beslutar om den flexibla, situationsanpassade hanteringen av innehållet i den „kulturella ryggsäcken“ (Roth 2011, 20). Innehållet i ryggsäcken kan utökas under livets gång och med växande erfarenheter, genom att individen kan anta värderingar och attityder som går utöver de standardiserade elementen i en kultur och som mer liknar en främmande kultur (jfr ibid.). Modellen försöker metaforiskt förklara den „kulturella komplexiteten i samhället på ett sätt som är verklighetstroget och så autentiskt som möjligt“ (ibid. 21) och att bredda den egna kulturella horisonten genom att öka medvetenheten om modellens antaganden.

Differentiering från isbergsmodellen

Ryggsäcksmetaforen är en vidareutveckling av Hemingways isbergsmodell (se Kulturens isbergsmodell). Den bygger fortfarande på uppdelningen i synliga och osynliga kulturelement (jfr Roth 2011, 20). Dessa synliga artefakter (yttre utseende, handlingar, språk, beteende) kallas percepta, medan de osynliga kulturelementen (värderingar, normer och attityder) kallas concepta (Agha-Alikhani 2012, 102). Den kulturella ryggsäcken och dess innehåll är opaka, vilket innebär att den kulturella utrustningen, concepta, endast blir synlig under intensiv interkulturell kommunikation.

Föränderlig storlek

Den stora skillnaden mot isbergsmodellen är att kultur ses som en „föränderlig kvantitet“ (Roth 2011, 20) och att varje ny erfarenhet, varje nytt möte och varje ny situation påverkar våra handlingar och därmed berikar våra kulturella ägodelar. Medan kultur i ryggsäcksmodellen ses som en öppen (tillägnelse och handling) process (jfr ibid.), presenteras kultur i isbergsmodellen som tidlös och endimensionell, vilket ger intryck av att individer är „bestämda av sin kulturella miljö på samma sätt som en enkelriktad gata“ (ibid.) och motsvarar ett statiskt kulturellt porträtt. De två modellerna motsäger dock inte varandra. Snarare kan de kopplas samman i vissa mångkulturella sammanhang (jfr ibid.). I sådana konfrontationer är det lämpligt att relatera isbergsmodellens statiska kulturbegrepp, „som framkallar förutsägbara handlingar som uppfattas som ͵tyskaʹ, ͵ryskaʹ eller ͵japanskaʹ“ (ibid. 21), till ryggsäcksmodellens öppna kulturbegrepp, „som [utan ett fast kulturporträtt] reagerar flexibelt på kraven i respektive situation“ (ibid.).

Litteratur

Agha-Alikhani, Barbara (2012): Kulturella modeller. I: Barmeyer, Christoph (red.): Taschenlexikon Interkulturalität. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 102-104.

Roth, Juliane (2011): Egen kultur. I: Roth, Juliane/ Köck, Christoph (red.): Interkulturelle Kompetenz. Handbok för vuxenutbildning. 2:a reviderade upplagan. Stuttgart: EduMedia, 19-21.